Konsert där det mesta föll på plats

Att fyra unga svenska tjejer väljer att spela just bluegrass är ju i sig lite märkligt. Att de sedan på bara några år lär sig bemästra musiken så bra att till och med den svenska publiken tar till sig den amerikanska folkgenren får sägas vara ännu märkligare. Och kul. Att följa med Lars Winnerbäck på Sverigeturné är förstås en lyckträff för ens karriär om man sköter korten rätt, men faktum är att Abalone Dots debutalbum From a safe distance hade sålt guld innan den turnén ens startade.

Framgångarna får nog i första hand tillskrivas ett förbluffande rappt musikaliskt tilltal, samt fyra sensationellt starka röster. Det finns ingen tvekan i något Abalone Dots gör och således går det inte att hitta en enda liten slapp ton i musiken.

På Katalin är det enda som riktigt vacklar mellansnacken, som vid sidan av musiken mest känns som ett nödvändigt ont. Annars lyckas Abalone Dots till slut till och med tända den fredagskvällströtta Uppsalapubliken, som mot slutet smyckar de obligatoriska applåderna med tjut och busvisslingar.

Jag har aldrig riktigt förstått varför gruppen väljer att kalla sin musik för softgrass istället för bluegrass. Och när de den här kvällen gör allt annat än softa versioner av låtar som Devils Blues blir det ännu mer obegripligt.

Annars är det en konsert som får det mesta som gäller musik att falla på plats. Varför den finns, hur komplicerat enkelt den kan vara och varför musik rimligtvis har en plats i varje någorlunda lycklig människas liv.

Konsert där det mesta föll på plats

Andreas Jakobsson fick svar på hur komplicerat enkel musik kan vara och några fler frågor på Abalone Dots konsert på Katalin.