Borlängebandet Mando Diao blev riktigt folkliga när monsterhiten ”Strövtåg i hembygden” ockuperade Svensktoppen under mycket lång tid. Gustaf Fröding var plötsligt hip igen (om han nu i och för sig någonsin varit något annat). Hans namne Gustaf, med efternamnet Norén hoppade dock av gruppen en tid senare och förutom ett inhopp som skådespelare – i den lite svårsmälta tolkningen av ”Fröken Julie”, filmen ”She’s wild again tonight” mot en vild Shima Niavarani – verkar han ha softa hemma mesta tiden. Dags för en turné dock till slut och i fredags hamnade den i Uppsala.
Med sig hade han, som han uttryckte det: ”vänner och grannar hemifrån”. Det inbegrep brodern Viktor – gitarrist och sångare med egen karriär och inte minst tidigare medlem i Sugarplum Fairy -, Floda spelmän, basisten Bertil Ferneborg och pianisten Markus Moszny. Gustaf Norén spelade sporadiskt el-xylofon och elkontrabas dessutom.
Gustaf Fröding fanns med på scenen också i form av ett tecknat porträtt med en riktig cello framför.
Det var en upplevelse bara att höra Gustaf Norén, fint sekunderad av lillbrorsan, i mellansnacken. Där varvades anekdoter, minnen och åsikter om världen på ett underhållande sätt. Det kunde i vissa stunder påminna om ett spontant ”Sommar”, och skulle i så falla platsa som ett av de bättre i år. Viktor Norén påminde oss också om ett annat fantastiskt ”Sommarprat”, det som då redan avlidne Kristian Gidlund hade 2013. Pratet i kombination med musiken gav en varm och inkluderande känsla i publiken. Jag trodde innan att rockbröderna skulle vara mer måna om ett slags stjärnmyt, men härligt nog inte.
Trots uppväxten i Dalarna blev det värmlänningen Fröding som gick in i hjärtat på bröderna. Hans texter fanns med i flera sånger denna kväll. Lite förvånad blev jag dock först när ”Strövtåg i hembygden” framfördes som ett slags Dalavals i början, men den kom igen som sista låt i ordinarie set i mer vanlig tappning och möttes av en välförtjänt stående ovation.
Musiken annars var en blandning av folkmusikaliskt inspirerad visa och lägereldsrock. Floda spelmän i vackra folkdräkter, Bertil Ferneborg, Olle Hallpers och Einar Sandin, hade gärna fått ta en större plats, men de gav ändå en fin inramning. Och några mer genuina folklåtar blev det också.
Det hela avslutades med allsång på ”Uti vår hage”, vilket säger något om denna annorlunda konsert i ännu en skön sensommarkväll. Vemod är kanske den enda sanna glädjen egentligen.