Kontrastrik konsert

Man kunde verkligen tala om kontraster under denna konsertkväll, både mellan de olika verken och inom dem. Från inledande sånger av Mahler över helt nyskrivet av Kent Olofsson till en trotjänare som Schubert. Det är både modigt och spännande att Uppsala Kammarorkester kan ha den bredden på sina evenemang.

Åsikterna var dock delade när det gäller Kent Olofsson expressiva symfoni Stalingrad Madonna. Verket i fem satser är inspirerat av den mytiska målningen med samma namn som en tysk löjtnant, tillika präst och läkare, gjord under belägringen av Stalingrad under andra världskriget. Den kom att symbolisera hoppet och samtidigt livet under oerhört svåra påfrestningar.

Någon upplevde tydligen stycket också som så. I mummel från publiken hördes ”det låter för j-vligt”. Samtidigt fanns också kommentaren ”helt underbart”. Och skillnaden mellan dem är förståelig, nyskriven konstmusik brukar behöva lång tid för att sätta sig. Olofssons symfoni är också ojämn, det finns partier som emellanåt lät som allmängods från nyare musik med snabba löpningar med slagverk, skarpa dissonanser och tvära kast, inte särskilt originellt behandlade. Samtidigt bjöd andra delar på starka musikupplevelser, där särskilt tredje satsen med sin knappt märkbara puls och sparsamma instrumentering blev en höjdpunkt. En eloge till dirigenten Mats Rondin som höll ihop det hela med bravur. Han får gärna komma tillbaka som cellist också en annan gång.
Mezzosopranen Katarina Böhm (till vardags bland annat med i trion Diva) gjorde mycket till för att verket skulle få sin dramatiska nerv med sin gestaltande sång, där texter av Arno Pötsch och R M Rilke fördjupade känslan av både tragik och desperat livsglädje. Mer musik av Kent Olofsson presenteras nästa vecka på den ordinarie torsdagskonserten, då spelas Higg’s Boson – Capriccio för stråksextett och elektronik.

Katarina Böhm inledde också konserten med vackra tolkningar av tre sånger skrivna av Gustav Mahler. Passande nog hette första sången Frühlingsmorgen och sprudlade av den nu nymornade årstiden. Mahler gick verkligen genom kontrasterna i sitt skapande, stora tunga symfonier och en hel del lättsamma sånger med folklig inspiration. Böhm har en mycket fin röst, som kunde ha fått höras bättre i inledningen, jag lyssnar mycket gärna på henne igen.
Rondin & Kammarorkestern avslutade tacksamt med Franz Schuberts ”Stora” symfoni, nummer 9 i C dur, med dess fyra i stort sett likvärdiga satser. Dess eleganta och mycket harmoniska struktur kontrasterar stort mot tonsättarens egen tragiska levnad. Det är en nog så stor konst att mäkta med att skriva ett sådant verk under de omständigheterna. Hans imponerande antal sånger, 600 stycken, slår också alla Melodifestivalkompositörer med råge, särskilt som han bara blev 31 år.

Här togs symfonin till en hög nivå, det märktes att både dirigent och musiker verkligen älskade att framföra den och lämnade efter sig en stark känsla att ta med sig där ifrån.