Laleh precis som Laleh ska vara
Andreas Jakobsson såg en konsert med Laleh som pendlade mellan väl flamsigt och briljant.
- Nu kommer den tuffaste låten, sade Laleh innan hon spelade Nation, vars text blandar franska och engelska.
Foto: Nina Leijonhufvud
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Även om det ibland alltför fria uttrycket, som att improvisera fram en låttext på ett för stunden påhittat språk, lätt kan kännas provocerande krystat, så skulle förmodligen mycket av det som är bra med artisten Laleh följa med om sådana infall slipades bort.
Samtidigt verkar hon dessutom ha full kontroll över sina utsvävningar. Just som Uppsalakonserten är på väg att landa i ett retreatläger med frigörande dans, som får den mindre spirituella delen av publiken inklusive mig själv att skruva på sig i bänkraderna drar hon i gång en distinkt version av den popiga Go go från senaste skivan.
Kontrollen hindrar dock inte från att det känns helt uppriktigt när hon efter låten Svalorna måste ta en lugn stund för att hon "blir så ledsen varje gång den tar slut" för att sedan sjunga Han tuggar kex för att den gör henne glad igen.
De flesta som lyssnar på Laleh har en åsikt om ifall hon borde gå över till att sjunga helt på engelska eller helt på svenska. Det ska hon inte (så länge hon inte vaknar upp en morgon och vill det själv). Hon ska fortsätta att pendla mellan om hon vill vara en modern version av Cornelis Vreeswijk, eller en Thomas Di Leva eller Tori Amos. Det är de olika sidorna som tillsammans är hon.
Som skapande människa ska man vara mest rädd om de sakerna som förståsigpåare klankar ned på sägs det. Det är lätt att tänka sig att Laleh inte ens hör och läser vad som skrivs och sägs om henne.
Torsdagskvällens konsert bjuder både på briljanta partier där allt känns rätt och andra där det blir väl avslappnat och lite flamsigt. Långt ifrån perfekt, men precis som det ska vara.
MUSIK
Laleh
Konserthuset, Uppsala, torsdag 26 februari
Laleh
Konserthuset, Uppsala, torsdag 26 februari