Det finns många sidor av Ozzy Osbournes karriär. Under sina 40 år i rampljuset har han hunnit vara metalpionjär i ett av hårdrockens viktigaste band, hyllad soloartist, ett vrak av alkohol- och drogmissbruk och en utskrattad dokusåpastjärna som kränger tv-spel. Att titeln The Prince of darkness överlevt irriterande multifjärrkontrollstrul och gulliga hundar som bajsar på möblerna i Hollywoodvillan visar hur starkt rotad den var från början. Att han gått från att dräpa fladdermöss på scenen till att spruta skum på publiken i bästa sommarlandstil är liksom bara en parentes. Det är inga problem att vara mörkerprins och lekglad mysgubbe på samma gång.
För att förstå hans status behöver man egentligen bara ta en snabbgenomgång av det han åstadkom med Black Sabbath under 70-talet och som soloartist under 80-talet för att förstå. Det är omöjligt att inte häpnas över alla odödliga klassiker.
En av förklaringarna till att han hållit sig kvar på toppen även under 1990- och 2000-talen är att han hela tiden tycks omge sig med de bästa på alla positioner. Den bästa managern i frun Sharon Osbourne. De bästa producenterna. De bästa musikerna. Nya skivan Scream är i grunden en ganska syrefattig historia men går ändå att lyssna på för att soundet är mäktigt. Ungefär samma sak utspelar sig på Globens scen. Bandet lyckas snyggt skyla över att Ozzys sånginsatser mest är okej för åldern och att hans stapplande på scenen påminner mer om ålderdomshem än zombies genom att klä klassikerna i en modern heavy metal-dräkt utan att tappa ursprungskänslan. För det spelas mest klassiker. Black Sabbath och gamla Ozzyfavoriter. Helt rätt så klart. Det är ingen 25-åring på toppen av sin karriär som står på scenen utan en 62-åring med nio liv som bara genom att orka i två timmar imponerar.
Tyngden har biverkningen att nyanser tappas bort. Därför är det främst låtar med extra stark karaktär som gör sig den här kvällen. Shot in the dark, Iron Man, No more tears, I don’t want to change the world och Paranoid. För 17 år sedan gjorde Ozzy Osbourne sin avskedsturné No more tours som två år senare följdes upp av The retirement sucks tour. Pensioneringen lär dröja minst några år till.