Långtråkigt med Linkin Park i Globen
Andreas Jakobsson såg världens mest högutbildade nu-metalband och förstod i en minut vad som attraherar de miljontals fansen världen över.
Linkin Park är inte snåla med godbitar och får publikrespons därefter.
Foto: Chris Pizzello
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Klart är i alla fall att Linkin Park hittade något innan de spelade in debuten Hybrid Theory, som i dag har sålt över 24 miljoner album. Det är också känslan för vad publiken vill ha som praktiseras i Globen denna fredagskväll. Linkin Park går på knock direkt genom att spela hitarna Break och Somewhere I Belong som första och tredje låt. Och det fungerar. Publikens reaktioner påminner om en Darinkonsert, med skillnaden att ungefär hälften av de vrålande rösterna är betydligt mörkare. Men det blir också förutsägbart och redan efter några låtar långtråkigt.
På In the End vandrar Chester Bennington omkring i utkanten av scenen och sjunger och ser förvirrad ut i det dimmiga strålkastarskenet medan Mike Shinoda vrålar på med sin okomplicerade rap. Det är som att se nysläppta Minutes to Midnight i kortpjäsversion, vars huvudhandling är ett band som inte vet i vilken riktning de ska ta vägen.
Men trots, eller kanske just därför att Linkin Park inte är snåla med godbitar, så verkar publiken ha överseende med det mesta. Till och med de lugnare spåren från nya albumet, där Chester Bennington mest av allt låter som en övertrött Bono möts av öronbedövande jubel och ett hav av tända mobiltelefoner.
Efter den lite lugnare mitten av konserten är det skönt när Linkin Park tar i med all kraft igen på Crawl. Där, i någon minut, känner jag suget som attraherar de miljontals fansen världen över. Men snart vänjer sig öronen igen och jag kan bara höra sex collegekillar som inte är frustrerade och arga längre, men känner sig tvungna att låtsas det kväll efter kväll.
Linkin Park
Globen, Stockholm, fredag
Globen, Stockholm, fredag