När humor och musik gifter sig tenderar äktenskapet att bli ojämställt. Någon part tar alltid mer plats än den andra. Antingen ligger tyngdpunkten tydligt på komiken, i vilken musiken endast är ett grepp för att generera skratt. Eller så är det kort och gott musik, i vilken humorn ingår som en försonande ingrediens. Inte sällan blir relationen plågsamt ansträngd.
Det är därför med viss spänning jag på fredagskvällen anländer till Reginateatern för att se The Werner bros, bestående av de fyra (annars fem) finska bröderna Tuukkanen samt Matti Juhani Ruponen och Kirsi Laamanen. Jag har tidigare bara sett filmklipp från gruppens skrattframkallande konserter, och jag fruktar att jag har två jobbiga timmar framför mig.
Men all skepsis rinner av i samma ögonblick som sexmannaorkestern stampar igång sin svettiga, svängiga 50-talsskiffle där det mesta tycks rymmas: Frank Sinatra, Hank Williams, Hip Hop, evergreens och till och med en finsk version av Ozzy Osbournes Paranoid. Bäst av allt är folkmusiken. När bandet riktigt kommer igång framstår det som ett finskt The Pogues kört igenom ett Aki Kaurismäki-filter.
Och så var det då det här med humorn. Jo, i The Werner bros konstnärliga universum lyckas den faktiskt förena sig sömlöst med musiken. Det går knappt att tänka det ena utan det andra. Det är en lågmäld komik som tar sig uttryck i nyanskänslig mimik och frasering lika väl som i mer resoluta magknuffar och märkliga danser. Allra roligast är mellansnacken, som den äldste brorsan Jari tar på finska, för att sedan låta någon av syskonen från ett papper stava sig igenom den svenska översättningen.
Gudarna ska veta att sången svajar ibland, och nog missar de ett taktslag då och då. Men det är oväsentligt. Här är det helhetsupplevelsen som är det väsentliga, och The Werner bros lyckas bygga upp två rakt igenom älskvärda timmar – lika roliga som svängiga.