Trollkarlen Sarastro i scoutkläder, hjälten Tamino som kostymnisse och en björn som spelade miniflygel. I Kungliga Operans uppsättning av Trollflöjten hade regissören Ole Anders Tandberg tagit många nya grepp om kanske tidernas mest spelade opera. Den sattes upp på Kungliga Operan hösten 2012, och nu reser ensemblen runt på gästspel, men en konsertant version.
Det var en stor upplevelse att höra det Kungliga Hovkapellet öppna med den mycket vackra ouvertyren. Under ledning av Stefan Klingele följde sedan en livlig och humoristisk föreställning. Även om scenografin hade skalats ner från den ursprungliga uppsättningen uppträdde de kostymerade sångarna ändå under teatraliska former. Till skillnad från exempelvis Ingmar Bergmans filmversion från 1975, där handlingen utspelas i någon slags medeltid, hade Tandberg förlagt det hela i modern tid. Till exempel smögs ett ”hen” in. Conny Thimanders kostymklädde Tamino tycktes mig först aningen blek, en datanisse snarare än en hjältemodig prins, men han hade en mjuk och varm stämma och komisk tajming. Karolina Andersson imponerade stort med perfekta koloraturer i Nattens drottnings aria. Lennart Forséns Sarastro var dock inte särskilt skrämmande i sina knästrumpor och khakishorts.
Föreställningen lockade till många skratt, där nämnas särskilt bör en stor nallebjörn som spelade miniflygel. Musikaliskt var del hela en stor njutning. Ibland saknade jag dock svängrummet melllan ytlighet och allvar, och de mystiska inslag som gör Trollflöjten så mångbottnad.