Lyckat möte mellan musikformer

Det var flera saker som var ovanliga på torsdagens abonnemangskonsert: den inleddes med ett trumsolo, en av kompositörerna fanns själv med i salongen och det var ett stycke av Dimitrij Sjostakovitj som var det mest uppsluppna.
Det var förstås inte han som satt i publiken. Det var i stället den spännande kompositören Anna-Lena Laurin som skrivit The Painter för trumpet, jazztrio och orkester. Verket uruppfördes i oktober förra året så det var dessutom ett ovanligt färskt stycke musik som framfördes.
Solist var eminente Anders Bergcrantz, ett av de stora svenska jazznamnen just nu, som fick ekvilibrera på instrumentet. Han fick också gott om utrymme att visa varför han blivit ett så stort namn. Han backades upp förnämligt av Trio X som går från klarhet till klarhet, här lyckades de skickligt involvera jazztrion tillsammans i kammarorkestern med omväxlande subtila och starkt dynamiska medel.
I The Painter, som inspirerats av konstnären Vincent van Goghs liv, fick konstmusiken och jazzen mötas på lika villkor, lika ovanligt som imponerande gjort av Laurin. Hon använder sig skickligt av inspiration, ibland på gränsen till pastischer, från den senromantiska och impressionistiska perioden, parad med influenser från Miles Davis banbrytande album Sketches of Spain. Detta vävde hon samman till en suggestiv och slående vacker musik. The Painter är ett verk som borde få återkomma då och då på repertoaren.
Konserten inleddes med ett trumsolo av skicklige Joakim Ekberg, vilket elegant gled över i en improvisation över Leonard Cohens Take this waltz - med översatt text av spanske poeten Federico García Lorca - som i sin tur blev J Strauss Wienerblut.
Vals blev det också som avslutning då Kammarorkestern framförde Maurice Ravels smärtsamt vackra La Valse, även den med anknytning till Wien och spanska tongångar. Övergången från det smäktande sköna i inledningen över till den förvridna danse macabre i slutet sköttes inlevelsefullt och skickligt av Kammarorkestern, under ledning av alltid imponerande Paul Mägi. Man slogs av hur mycket bara en tamburin på rätt ställe kan tillföra musiken.
Då hade ensemblen innan gjort en fullödig version av Dimitrij Sjostakovitjs nionde symfoni, hans kortaste och mest uppsluppna. Här fanns en munter espri som gladde från start, en bjärt kontrast till det konstnärsliv kompositören själv hade vid skrivandet strax efter andra världskriget.
Som helhet blev den mycket fin konsert med en ovanlig bredd. Fortsätt gärna så!