Lysande Moneybrother i höstmörkret

Jag har Downtown train (Tåget som går in till stan) i hörlurarna när jag går sista biten till Katalin genom höstmörkret. Låten är ett perfekt exempel på hur Anders Wendin gått från att vara en visserligen mycket bra, men något endimensionell skarockare i gruppen Monster till där han är nu. Något så ovanligt som en artist som behärskar såväl karnevalig soulpunkeufori som att sätta en påträngande nerv i lugna låtar. Allra bäst blir det oftast när han utnyttjar båda egenskaperna i samma sång eller i överlappningar, som i inledningen på Katalin. En nervfull första låt går över i en knäckande version av Don't call the police.
När jag gjorde en intervju med Anders Wendin för ungefär ett år sedan berättade han att den värsta tiden i hans liv var en vinter i Uppsala. Han läste en medieutbildning på GUC, hade inga kompisar och cyklade runt i snöslask hela dagarna. Nu verkar han trivas utmärkt i Uppsala, åtminstone på Katalin som han till den hyfsat stora publikens glädje berömmer som ett kanonbra spelställe flera gånger.

Reconsider me och Dom vet ingenting om oss är självklara livehits. Lite mer oväntat är att It might as well be now från senaste skivan blir så odödligt bra i duett med Asha Ali, som under resten av konserten agerar körsångerska. I en version som drar mot cabaret kramar Wendin och inte minst Asha Ali ur sista blodsdroppen ur låten.
Det visar också hur Anders Wendins framgångar inte bara beror på att han själv är en näst intill fulländad artist. Han har en otäckt bra förmåga att samla musiker som inte bara är fantastiskt vassa utan även lämpar sig perfekt för Moneybrotherkonceptet också.

På vägen hem har Downtown train (Tåget som går in till stan) blivit ännu lite vassare och höstmörkret känns lite mindre mörkt. Jag önskar bara att han hade spelat den låten som det sista akustiska extranumret.

Lysande Moneybrother i höstmörkret

KONSERT. Höstmörkret känns lite mindre mörkt när Andreas Jakobsson går hem efter Moneybrothers konsert på Katalin.