Lysande The Cure tappade fart

Förutom sångtexterna är ett svagt "thank you" det första som kommer ur Robert Smiths mun efter fyra låtar, vilket följs av "I still don´t know any Swedish" efter femte. The Cure, eller kanske snarare Robert Smith med kompband, har aldrig varit kända för att vara några publikfriare.
Ändå ska den inledande timmen bli ungefär så kul som en hockeyhall full av depprockare och depprocksvurmare kan bli. Naturligtvis är det inga muntergökar som står på Hovets scen, men musikaliskt gör de till en början det mesta rätt.

I en intervju i Billboard från i somras säger Robert Smith att de kommande konserterna inte ska bli några promotiongig för senaste och kommande skivan. Publiken har redan betalat för konserten och ska få något för de pengarna, resonerar han. Och det lever bandet också upp till. En väl avvägd blandning av nyare material som Alt.end och gamla klassiker som The Walk, Just Like Heaven och Inbeetween Days framförs med en imponerande skärpa. Hitlåtarna är utspridda så att varken hardcorefans eller nostalgiska MTV-fantaster tröttnar.

Sedan har The Cure tröttnat på att vara till lags. En timmes hårdmalande mörker följer. Det är fortfarande distinkt och välspelat. Bland andra den stenhårda versionen av Us Or Them är riktigt lyckad. Och det visuella imponerar genom hela konserten. Naiva teckningar som fladdrar förbi, hundratals kamerablixtar och strålar av rött och grönt från scenen blir till ett välkomponerat konstverk. Men i längden är ändå andra halvan väl entonigt och kompakt.
- Några halleluja i början blev det. Men den sista timmen kändes helt onödig, sammanfattar en kille bredvid mig på väg till tunnelbanan till sin kompis.

Lysande The Cure tappade fart

En lysande första halva, men en väl kompakt andra, tycker Andreas Jakobsson om The Cures konsert på Hovet.