Lyxig countryrock

Eagleshistorien är lite konstig. Det är 37 år sedan The Eagles bildades. Men räknar man bort åren under splittringen 1982-94 blir verksamhetstiden inte lika lång och bandets senaste fullängdsalbum, Long road out of Eden som kom i höstas, var det första på 28 år. Detta trots att bandets comebackperiod nu är flera år längre än deras första, gyllene era.

Det var sju år sedan de senast gjorde en spelning i Sverige, och många som var där då var nog säkert i Globen i lördags och söndags. De flesta med alla klassiker från bandets första greatest hits-album (ett av världens mest sålda album genom tiderna) i ett för evigt färskt minne.
Hur många exemplar som Long road out of Eden sålt vet jag inte, men det kan knappast vara så pass få att det motiverar ett biljettpris på 1 500 spänn. Med tanke på snittåldern på publiken och vinterns börsras som sänkt de flestas ppm-sparande blir det nog vatten, bröd och Eagles och inget annat hela vägen fram till pensionen för de flesta.

Vilket väl inte är fy skam ändå, tryggt investerade i flertalet ovärderliga countryrockpärlor som de ju är.
Och tryggt är det att se dem live. Och trevligt. Men kanske inte överdrivet äventyrligt. De har alltid dragits med ryktet att de mest är intresserade av att återskapa albuminspelningarna så pedantiskt som det bara går. Förra Globenspelningen var också en rätt trist historia. Lördagkvällen är lyckligtvis mer lössläppt, deras formella klädkod med svart kostym till trots.

Kvällens två set inleds lämpligt nog båda med ett koppel nya spår från Long road där balladen Waiting in the weeds och titelspåret fungerar bäst medan övriga mest känns som nyasfalterade transporter mot det äldre materialet. Som de inte alltför drivna showmän de är förläggs en del av uppmärksamheten mot den feta skärmen bakom bandet där alltifrån undermålig grafik (i Guilty of the crime) till snygga stadsscener och motorvägar (In the city, Life in the fast lane) och Jerry Springer-slagsmål (Dirty laundry) flimrar förbi.
Sen töntar Joe Walsh till det och drar på sig en keps med en kamera på och rultar runt och filmar publiken som den vore hans lilla barn.

Men visst, hade de löpt den perfektionistiska linan ut hade man varit rätt slak efter de dryga tre timmarna. Lite för dryga, först i ledet för utrensning borde för min del vaniljfalsetten Timothy B Schmits nummer vara.
Hoppas kan man alltid, Eagleshistorien kommer nog slå några vingslag till. Så det är bara att börja spara till nästa konsert.

Lyxig countryrock

Eagles är inte bara ett gäng rockklassiker och skönt stram stämsång. Men nästan, tycker Jonas Kihlander.