Maffig Beyoncé gav allt

24 nummer, två timmar. Klädbyten, glitter, dans, skyhöga toner, djupa gospelbottnar. När Beyoncé uppträder handlar det om glamour av vassaste märke, om ren eskapism. Hon är på många sätt den moderna r'n'b:ns version av en rymdresa, så långt från gatans damm man bara kan komma. Överjordisk, tänker jag, när scenens ovanligt skarpa storbildsskärm zoomar in en hi-tech-amazon i glitterbaddräkt och showen börjar.

Att säga att konserten är maffig är en underdrift. Beyoncé hinner med allt från Destiny's Child-återblickar till solohits och filmmusik. Varje ton sitter perfekt, hon visar inte den minsta tendens att bli andfådd av kombinationen skakande dans och snabb r'n'b-sång. Men helt igenom fantastisk är den inte. Hennes stora band (bestående av enbart kvinnor) visar sig uselt på rock när den undertryckta ilskan i If I were a boy går över i en cover av Alanis Morissettes You oughta know. Diva är fortfarande en trist härmning av Lil Waynes A milli. Koreografin kunde haft mer udd, nu stannar det oftast vid catwalk/sexsymbol-åmande.

Beyoncés variant av feminism har också blivit alltmer komplicerad. Hon sjunger om kvinnlig styrka och visst sitter Irreplacebles rader "I can have another you in a minute, matter fact he'll be here in a minute, baby" som en smäck, men hennes perspektiv förblir offrets. Och Single ladies (put a ring on it) känns ju väldigt omodern ur ett svenskt perspektiv.
Irreplaceble, förresten, dyker upp under showens mest fantastiska stund, där Beyoncé färdas i lina under Globens tak till en scen på golvets mitt, inte större än två pingisbord bredvid varandra. Plötsligt blir hon mer avslappnad och visar den mer jordnära halvan av sin scenpersonlighet. Hon sjunger skön tropikpop och gör en släpigt sensuell cover av Dawn Penns reggaehit You don't love me (no no no) och bjussar dessutom på ett bejublat Destiny's Child-medley.

Över huvud taget ger Beyoncé allt, det finns inget blasé över hennes gigantiska egofest till show. I slutet kramar hon ur Etta James ballad At last (till ett collage av Barack Obama-bilder) från nya filmen Cadillac records och visar att det finns andra vägar att gå än hitlistevägen. Maffigt är som sagt en underdrift.

Maffig Beyoncé gav allt

Beyoncé pendlade mellan skyhögt och komplicerat i en show som var så maffig att Johanna Åberg nästan tappade andan.