Maffigt, Metallica

Det är bara att erkänna, jag är en av de där som mer eller mindre övergav bandet i mitten av 90-talet. Men om man blev lite lätt örfilad av comebacken med St Anger 2003 - förvisso var det en flyktig rodnad - är Sick of the studio tour på Stockholms stadion 12 juli 2007 ett alldeles underbart 18 låtar långt strupgrepp. Eller ja, 16 låtar, om man räknar bort de två inslag som inte är tagna från deras fem första album.

Setlistan är helt enkelt makalös, kompromisslös och i sommarkvällens kylslagna famn välbehövligt omruskande. Som om det behövdes. Öppningen med Creeping death, For whom the bell tolls och Ride the lightning är förvisso väntad, men svår att värja sig emot, om inte annat för att den vanvettigt väldresserade publiken kapslar in stadion i en metallbubbla av fantastisk hängivelse. Och på det Disposable heroes, som även den kom som ett väntat kärleksbrev på posten - laddad med en kraft man inte kan förbereda sig på.

Det enda som stör är Lars Ulrich tendens att dribbla bort sig i tid och otid. Särskilt, och i viss mån förståeligt, när det gäller de lite mer sönderspelade klassikerna. När de däremot luftar ett progressivt mästerverk som And justice for all tvingas han med fördel att hålla sig på mattan. James Hetfields röst har väl heller inte genomgått någon metamorfos, men han är alltid förlåten.

När de lätt tagna tar sig igenom instrumentala Orion som en hyllning till bortgångne basisten Cliff Burton sprider sig en påtagligt vördnadsfull stämning i grytan och bland annat No leaf clover som strax innan smugit sig in i repertoaren är glömd och förlåten. Sedan tar det sentimentala nästan överhanden när Fade to black följer, den glödande avslutningen får nästan livet att rinna ur en och bilda en liten pöl där bara ett ensamt flöte guppar.

Som tur är nappar det omgående och bandet halar fram Master of Puppets, men man hastar sig igenom den och låter även publiken sköta alldeles för mycket av sången. Det känns nästan som en hädelse, det finns andra spår de kan göra karaokemetall av (Seek and destroy, bland annat). Sedan utför de vad som möjligen kan vara sista smörjelsen för gamla dängan Whiplash. Fast om inte annat känns det trevligt att ha varit med.

Under extranumren bränner de av duktigt med fyrverkerier och
segertåget kopplar på alla vagnar, från Sad but true till The four horsemen via en lite väl blödig Nothing else matters innan Seek and destroy som vanligt utgjorde sista ekipage.
Nu stundar vardagen, och ännu en nagelbandsblodig väntan på
nästa studioalbum.

Maffigt, Metallica

Metallica grävde djupt i skattkistan. Och nästan allt som glimmade var guld, tyckte Jonas Kihlander.