Magisk avslutning på gitarrfestivalen

Dyra biljetter. Ändå slutsålt sedan länge. Förväntningarna är höga när världens i särklass största flamencogitarrist Paco de Lucía äntrar scenen i Konserthusets stora sal. Han är oklanderligt klädd i vit skjorta och svart väst och sätter sig ensam i mitten där en mängd spotlights strålar samman på samma punkt. Att han spelar flamenco skulle även den mest ovetande besökaren lätt kunna gissa.

Men Paco de Lucía gör naturligtvis mer än att bara spela flamenco. I hans otaliga inspelningar och framträdanden under åren har han genom att blanda in influenser från såväl jazz som blues som en rad andra stilar skapat en helt egen variant av flamenco. Med rätta kallas han ofta för den moderna flamencons fader. Men att han skulle ha tappat bort sina musikaliska rötter, som det ibland påstås, kan bara vara ett illvilligt rykte som extremkonservativa musikpuritaner spridit ut, även om första halvan av konserten stundtals låter lite väl mycket konsertsalsanpassad.
Mestadels solo på scenen, med Israel Suarez Escobars försiktiga slagverksackompanjemang som enda övriga inslag får legenden allt utrymme han behöver för att visa upp en stor del av sitt kunnande. Både när det gäller att förnya flamencon genom att tränga in i och ruska om dess själva essens och genom att göra halsbrytande uppvisningar med sina flinka fingrar. Snabbheten och kraften i hans spel imponerar, men än mer imponerande är att han trots sina vansinnigt skickliga utsvävningar ändå aldrig tappar den musikaliska tråden. Trots det kan jag känna att det blir aningen för mycket uppvisning och för lite dynamik i första setet. Jag hinner dock knappt tänka det innan det blir paus redan efter fem låtar.

Någon bristande dynamik syns däremot inte till när hela sexmannabandet tillsammans med Paco de Lucía i andra set intar scenen. Den stora stjärnan låter alla komma till tals. Basisten Alain Pérez Rodriguez visar att han är att räkna med även som soloartist, gitarristen Juan José Heredia Heredia likaså och Montserrat Cortes Fernandez och Victoria Santiago Borjas hjärtskärande sång är duende i sin renaste form.
Men mest handlar det förstås om Paco de Lucía. I bandets kokande flamencogryta blir effekten av hans soloutflykter ännu större. Fingrarnas vilda dans med strängarna är i sina intensivaste stunder ren magi.

Magisk avslutning på gitarrfestivalen

Andreas Jakobsson imponerades av snabbheten och kraften i Paco de Lucías gitarrspel.