I Engelska kanalen utanför franska Bretagnes kust ligger ön Ouessant, omgiven av vågors skvalp, skrikande måsar och vemodiga vackra melodier som virvlar i vinden. Så låter åtminstone Yann Tiersens gestaltning av sin hemö på nyligen släppta albumet ”Eusa”, där han efter tidigare experimentella utflykter med fullt band har gått tillbaka till det avskalade: tio pianostycken ackompanjerade av naturens ljud.
Det var också med hela detta album han inledde sin solokonsert på Konserthuset på fredagskvällen. Klädd i jeans och svart t-shirt satt han vid flygeln halvt bortvänd från scenen. Inget scenljus förutom några svaga lyktor. Från en rullbandspelare hördes inspelade ljud från hans älskade ö. Över dessa, eller i duett med, den minimalistiskt inledande ”Hent I” som sedan övergick i ett pulserande flöde med ”Pern”, nära besläktad med Michael Nymans filmmusik till ”Pianot”. Vissa stycken påminde om Tiersens tidigaste alster, särskilt den vackra ”Porz Goret”: valstakten, det repetitiva kompet med vänsterhanden och de fångande melodierna i den högra.
Yann Tiersen är mest känd som kompositören bakom musiken till franska succéfilm ”Amelie från Montmartre” från 2001. Själv har han enligt egen utsago aldrig sett sig som en kompositör, då han inte har klassisk skolning (som 13-åring förstörde han sin fiol och började spela elgitarr), utan som en skivmakare och turnerande musiker. Efter en trollbindande första akt vid flygeln, bytte han sedan mellan olika instrument och visade upp sin musikalitet och sitt genomgående och alldeles egna musikspråk. Han är en multiinstrumentalist som rör sig ledigt mellan Erik Satie-inspirerade pianoballader över till fransk folkmusik, för att i nästa spela på ett halvfalskt leksakspiano som drar tankarna till ett övergivet och spöklikt tivoli. Och allt låter ändå Yann Tiersen.
Hans kompositioner känns inte som kompositioner – de är på samma gång så självklara som om de alltid hade funnits och så organiska att de kunde varit improviserade i stunden. Att det inte var en vanlig klassisk konsert vi lyssnade på märktes dock tydligt hos publiken, som tjoade och tjöt (ganska störande) när Tiersens melodica spelade de första tonerna till Amelie-låten ”La dispute”. Själv verkade han mest besvärad över att där överhuvudtaget fanns en lyssnande publik. Vänd inåt, inget mellanprat, bara musik. Och det var gott så.