Magnus Carlson i mysigaste laget
Andreas Jakobsson önskade sig mer engagemang från Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet på Katalin.
Foto: Kattis Strömgren
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu går det ganska bra ändå. Rösten är lite väl poprak, men förmedlar, liksom i Weeping Willows, ändå på något märkligt sätt lika mycket känsla som de komplexaste kollegorna. Ibland. Ibland stannar det vid bara platt också. Det är också svårt att se Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet som något annat än ett kuriöst sidoprojekt. Som visserligen utmynnat i musikaliska fullträffar som den ödesmättade tolkningen av The Doors Riders of the storm, men aldrig lär leda till några seriösa önskningar om att det ska bli permanent.
Till Katalin är det dock värt att pulsa sig genom snöstormen bara för att se Goran Kajfes, Per "Ruskträsk" Johansson och Lars Skoglund leka sig igenom jazzstandards och mer oväntat material. Många gånger undrar man varför Magnus Carlson egentligen är huvudperson. Den avslappnade grundattityden, perfekt för en rödvinssmuttande lördagskvällspublik, blir tydlig i mellansnacken som verkar få bli lite som de blir. Carlson skojar om att han fått tag på dem billigt genom en sms-tjänst och det skämtet blir konsertens höjdpunkt när det gäller det talade ordet.
Musikaliskt blir det en blandad kompott. Piggt här och där, men mycket känns som vänsterhandsjobb. Nu är ju Magnus Carlson och ensemblen han plockat ihop sådana fullblodsproffs att det håller en hög lägstanivå. Men den där lite dåsiga lördagsmyskänslan är svår att skaka av sig.
Mest hettar det till när de brittiska 60-talspsykedeliainfluenserna kommer in på ett hörn. De hade gärna fått ta mer plats. Fast då hade det förstås blivit ett helt annat projekt. Kanske ett lite mer engagerat och engagerande.