Mahler i helfigur
Vilken oemotståndlig idé att slå samman de Akademiska kapellen i Uppsala och Lund för att framföra Mahlers symfoni nr 6 på det sätt som den är tänkt att framföras, med stor orkester och många ovanliga instrument i framträdande roller.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Stefan Karpe tog sig an uppgiften med påtaglig entusiasm. Han ledde orkestern säkert och tog tillvara alla musikaliska effekter. I universitetsaulan med dess knepiga akustik finns alltid en risk för att klangerna blir grötiga men Karpe bemästrade svårigheterna väl.
Scherzot hade placerats som andra sats. Många anser att det vackra andantet bör följa omedelbart på och kontrastera mot den furiösa avslutningen av första satsen men jag tyckte om Karpes version. Andantet kom nu ungefär mitt i symfonin som ett andningshål mellan de mörka omgivande satserna. Vid nästa framförande, i Lund under ledning av Patrik Andersson, kommer dock satsföljden att kastas om. Det vore roligt att kunna jämföra!
Den långa sista satsen låter oss blicka djupt in i kompositörens oroliga själ. Med Karpe och orkestern som medier åskådliggörs Mahlers vånda och ängslan och upproriskheten som knäcks av de fruktansvärda hammarslagen. Den jättelika hammarens uppdykande i orkestern kan göra ett ofrivilligt komiskt intryck men Mahler var aldrig allvarligare.
Framförandet av denna symfoni var ett storverk. Framför allt gjorde de många blåsarna utomordentliga prestationer. Alla medverkande hyllades välförtjänt efteråt av den entusiastiska publiken.