Makeba är mer än Pata Pata

Enligt Andreas Jakobsson visade Miriam Makeba att hon fortfarande har mer att ge än superhiten Pata Pata från 1967.

Efter att ha kritiserat Apartheidregimen tvingades Miriam Makeba (till vänster) till en nära 30 år lång exil från sitt hemland. Det var Nelson Mandela som övertalade henne att komma tillbaka 1990.

Efter att ha kritiserat Apartheidregimen tvingades Miriam Makeba (till vänster) till en nära 30 år lång exil från sitt hemland. Det var Nelson Mandela som övertalade henne att komma tillbaka 1990.

Foto: Staffan Claesson

Konsert2008-01-15 11:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I en omröstning i hemlandet Sydafrika 2004 blev Miriam Makeba utsedd till den 38: e största sydafrikanska personen genom tiderna. Om röstningen skett någonstans i västvärlden skulle hon förmodligen ha hamnat bland de tio största tillsammans med Nelson Mandela, några andra politiker och ett par idrottare. Än i dag är Pata Pata, från 1967 den låten som många tänker på när afrikansk musik nämns. På gott och ont. Det var den som gjorde att afrikansk musik för första gången fick uppmärksamhet globalt, men den har också ställt mycket av hennes andra insatser i skuggan.

Att hon har annat att luta sig tillbaka på blir också uppenbart när hon besöker Uppsala. Det tidiga smeknamnet Näktergalen speglar inte riktigt Miriam Makebas röst längre. Den är betydligt mörkare än på tidiga inspelningar. Men i fråga om styrka har knappt något försvunnit. Under konsertens gång når sången imponerande höjder och djup.
Imponerande är det också att se hur en 75-åring lyckas hålla hyfsat jämna steg med sina betydligt yngre musiker. Visserligen gör bandet och kören en del för att avlasta henne genom att byta av på sång och fylla scenen med liv, men hon tycks ändå piggare än de flesta av Internetgenerationens tonåringar.

Musiken pendlar mellan tempofulla sånger från Makebas tidiga karriär och senare långsamma r&b-influerade alster, som paradoxalt nog känns betydligt mindre moderna och som inte ens Bruno Brown från New Orleans saxofonslingor kan rädda.
Miriam Makeba viskar fram mellansnacken för att skapa större dramatik, vickar på höfterna mer än vad som känns säkert för en människa tio år över pensionsåldern och skapar märkliga ljud med rösten som ger en varierat suggestiv känsla.

Mot slutet kommer också låten som varit uttjatad i fyra decennier och i och med "panta"-reklamen blivit omöjlig att höra utan att tänka på returglas och Pet-flaskor. På den källsorteringsvurmande konserthuspubliken märks dock inga förebehåll. Två sekunder in i de inledande tonerna står alla upp och dansar som om det inte fanns någon morgondag.
Och när publiken just kommit igång nöjer den sig inte med en gammal a capella-låt som avslutning, utan ropar in Mamma Africa igen trots att lamporna tänts. Miriam Makeba klagar lite över ryggsmärtor, men genomför extranumret värdigt en sångerska som under en stor del av sitt liv burit många miljoner människors hopp på sina axlar.
Miriam Makeba
Konserthuset, Uppsala, måndag