Mäktig dödsmässa

Brahms Requiem har blivit ett återkommande inslag på Uppsalas konsertscener i novembermörkret. En dödsmässa passar när de ljusa årstiderna och mycket i naturen har mött sitt slut. Men denna musik är inte bara mörk. Parallellt med den förtvivlan som kan kännas inför döden och försvinnandet, finns i musiken ett budskap om ljus. Något som torsdagens konsert i ett fullsatt konserthus också visade.

Konserten var ett samarbete mellan Uppsala Kammarorkester, S:t Jacobs och Gustaf Sjökvists kammarkör under ledning av dirigenten Paul Mägi. Kammarorkestern hade full besättning och anslöts av närmare 70 sångare. Sammantaget gav det ett mycket mäktigt intryck, inte minst i framförandet.
Körerna och orkestern var samspelta. Det märktes särskilt väl i dynamiska partier som i andra och sjätte satsen. I andra satsen utmärktes körens klara, rena och naturliga klang både tillsammans med den sordinerade (dämpade) stråkklangen i de ljudsvaga partierna och den fulla orkesterstyrkan i jubelsektionerna.

Solostämmorna framfördes av Anders Larsson och Karin Roman, vilka båda gjorde goda insatser. Romans klara och rena sopranstämma förenades väl med den mjuka körstämman, det sordinerade stråket och träblåsets insatser i den femte satsen, särskilt i det höga läget. Även om Larssons klang inte förenades lika naturligt med körens klang så gav hans starka barytonstämma ett mäktigt intryck.

Att detta stycke blivit ett av världens mest spelade rekviem är lätt att förstå eftersom det är ett så tydligt uttryck för livets oundvikliga slut, men trots det förmedlar ett stort hopp. Och besättningen i denna konsert lyckas förmedla både värme och glädje, känslor som följer med ut i mörkret och kylan igen.

För de som inte hade möjlighet att höra denna konsert i Konserthuset, finns möjlighet igen i Storkyrkan i Stockholm i morgon, söndag.

Mäktig dödsmässa

Anne Reese lyssnar till ett mäktigt framförande av Brahms Requiem i Konserthuset, och får med sig känslan av hopp ut i novembermörkret.