Mäktigt, malligt, tamt Il Divo

Förr tyckte det schweiziska inslaget i Il Divo, Urs Bühler, att en sån som Andrea Bocelli "pissade på den klassiska musiken", som han så delikat uttryckte det i en intervju nyligen. Det var nog innan Urs fick klart för sig hur mycket kulor han drog in.

Nu trivs Bühler och franske "vox populi"-sångaren Sébastien Izambard, tenoramerikanen David Miller och den märgfulle spanske barytonen Carlos Marin alldeles ypperligt med att hitta genvägar mellan den klassiska musiken, operan och populärmusiken samt plocka stringtrosor och rosor från scenkanter världen över. Stockholm var verkligen inget undantag på den fronten.

Och det är ju inte bara så att de känns som klippta och skurna för uppgiften. De ÄR klippta och skurna för uppgiften. Till en början en våt dröm som American Idol-skaparen Simon Cowell närde i början av 2000-talet, en dröm som realiserades efter två år av uttagningstorka och provsjungningar för att hitta rätt personer.

Alla har sin favorit. Min är nog Sébastien, men mest för att inte är lika vokalt välutrustad som de andra. Det går inte annat än att tycka lite synd om honom där de står och spanar in varandra i den där kissrännan som Urs Bühler talade om.

Carlos Marin har däremot en nästan parodisk glöd i sin röst och i sin framtoning. När de riktigt feta tonerna ska klämmas ut kröker han ryggen på ett sätt som får alla kvinnor och män och kiropraktorer att svimma medan hans vänstra hand, alltid den vänstra, ser ömsom ut att vila på någons höft, ömsom som om den håller ett kärleksspjut som han är redo att skicka ut i omloppsbana kring Globen.
De andra är betydligt tristare. Bühler har förvisso en intressant röst med fin sorgkant medan David Miller med fördel mest slår på stora trumman. Deras handföring är i mesigaste laget, mest slår de ut med den lediga handen och ser ut som om de står och håller gipskatter i sina handflator. Det hade varit mer spännande om de faktiskt gjort det. För den som inte hänger med: när showen är tam - enbart videodukar duger inte - snöar man in på sådana här saker.

Men låter, det gör det. Och mestadels bra, även om arrangemangen är väldigt lika och ofta med tonartshöjning på schlagervis. Caruso är en av de absoluta höjdpunkterna tillsammans med Without you. Det är maffigt, mulligt och malligt. Carlos Marin ser ibland så nöjd ut över sig själv att han borde gått upp i atomer. Och präktigheten spränger alla ljudvallar när de klämmer in i hyllningseposet Mama.
Fast när slutet nalkas verkar det som om skjortstärkelsen släppt lite, och en nästan flamsig kvartett står och drar på sig fåniga Sverigehattar mitt under deras tagning av My way.
Det känns bra. Det finns människor under den där "let's get rrromantic"-ytan och mellansnacket på aktuellt språk för platsen som de polerar varje kväll.

Mäktigt, malligt, tamt Il Divo

Jonas Kihlander trivdes sådär bland romanssnack, trosgåvor och mäktig schlageropera i Globen i torsdags.