När det kommer till Anna von Hausswolff talas det ofta om naturkrafter och det haglar organiska metaforer. Och visst, hennes uppenbarelse påminner om en uråldrig ek som majestätiskt vajar fram och tillbaka där hon sitter vid sin kyrkorgelprogrammerade keyboard, upphöjd mitt på scenen, alltmedan musiken rasar kring henne. Och mellan låtarna blir det märkligt knäpptyst och ett nervöst ”ehm, tusen tack” ramlar ur henne som en knappnål mot golvet.
Det är inget snack om att söndagskvällens musikaliska ceremoni med en av landets mest omtalade artister var en kontrastrik upplevelse. Musiken är redan i sig en skum legering mellan normalt skilda genrer: kammarpop, postrock, konstmusik, drone, metal. Publiken var också härligt brokig med allt från kvardröjare från eftermiddagens konsert med Kammarsolisterna till nyvakna hipsters med tygkassar över axeln. Och den här spännvidden är synnerligen intressant, när Hausswolff sveper sin musik över för delar av publiken kanske inte helt hemtama landskap uppstår spänningar som man nästan kan ta på. Och den där jobbiga tystnaden-känslan mellan låtarna förstärks när några sällskap travar ut tidigt under konserten.
För det skaver och kränger. Och den där väna, evigt tackande ”tänk att så många har kommit för att se oss”-personen förvandlas stundom till ett monster när musiken tar över. Ibland som en nutida Nico, sjavigt svängande vid sin synt – för det mesta ser man bara en hårman som svävar över sitt instrument i mörkret – och ibland som något hotfullt stegrande som vid varje crescendo till slut går i bitar. Eller som i den lysande ”Evocation”, bara helt och hållet betagande.
Allt är rakt igenom väldigt snyggt ljussatt. Fast när hon vid ett enda tillfälle, i den fantastiska lägereldslåten ”Stranger” kliver ned från sitt altare och febrigt rör sig vid scenkanten känns hon på ett suggestivt sätt i det knepiga motljuset både nära och onåbar på samma gång. Men nog hade det känts förlösande med ett omvänt ljusförhållande mot slutet.
Sedan är hon tillbaka på sin tron och manar med sitt band fram ännu fler besvärjelser, och även en del malande sjok som i ärlighetens namn ibland mest söver, men då och då blixtrar till genom hennes allt som oftast perfekt skärande röst.
Det är inte mer än naturligt att allt inte faller i god jord. Och desto mer intressant.