Många sidor av Wadling

- Måndagar brukar aldrig vara bra dagar för mig i alla fall, säger Freddie Wadling i början av konserten.
I så fall måste den här vara ett undantag. Åtminstone blir den det för Uppsalapubliken som bjuds på den mest mångsidiga rösten det här landet har att erbjuda. En röst som bara tycks bli bättre ju mer sliten och sjuk innehavaren av den blir.

Som brukligt sitter Wadling nedsjunken på en stol, läser texterna innantill i en pärm och drar märkliga skämt mellan låtarna (även om han vägrar dra några Göteborgsvitsar).
På nya dubbelalbumet Den mörka blomman (The dark flower) är den ena skivan på svenska och den andra på engelska. En kompromiss mellan Freddie Wadling och skivbolaget. Själv föredrar han att sjunga på engelska och det märks också den här kvällen. De svenska låtarna av bland andra Stina Nordenstam och Tomas Andersson Wij är bra, men det är när han går över till engelska som det verkligen tänder till. Det är som att engelskan ligger skevare och bättre i munnen. Att han har skrivit flera av dem själv gör antagligen också sitt till. Är det något andra skivan på albumet visar så är det att Freddie Wadling är klart underskattad som låtskrivare.

Han kommer från punken och alltid kommer att vara punk. Det är något han sällan är sen att påpeka i intervjuer. Det får också Uppsalapubliken erfara en bit in i andra set. "Ett försök till nypunk, eller ett nyförsök till gammalpunk" fick garanterat dem som eventuellt vaggats in i ett meditativt tillstånd av de många lugna låtarna i rad att vakna till. En hårdskramlande revolt mitt i all folkkärhet som till och med tagit punkfarfar till ett gästspel i Melodifestivalen sitter fint, även om Sebastian Öberg och resten av bandet är lite för skickliga för att skapa den riktigt skitiga punkkänslan.
Motsägelsen i att det numret river ned till och med mer applåder än extranumrets The winner takes it all, får en lätt att fundera på vad som skulle hända om skivbolaget släppte tyglarna och lät Wadling göra precis vad han ville. Förmodligen skulle det gå ganska obemärkt förbi. Lagom revolt är bäst, åtminstone när man har en åldersblandad publik.

Och på turnén Freddie Wadling hemsöker er skapar kompromisserna en väl avvägd blandning. Det hinner aldrig bli för mycket av någon av den mångsidiga artistens sidor. Även om ett par urladdningar till, där huvudpersonens röst pressas till det yttersta, inte skulle ha skadat.

Många sidor av Wadling

Andreas Jakobsson efterlyser lite mer röstliga urladdningar, men har ändå en bra måndagskväll på Freddie Wadlings konsert på Reginateatern.