Mästerlig musikmagi med Mozart

En ordentligt nerbantad Kammarorkester framträdde i vad som uppenbarligen skulle vara ett så historiskt korrekt framförande som möjligt av musik komponerad av en runt 19 år gammal Mozart. Undantaget var konsertens första verk, serenaden Eine kleine Nachtmusik, vilken komponerades av Mozart vid c:a 30 års ålder. Den är skriven för stråkkvintett, inte för stråkorkester, och det var i denna korrekta version vi fick höra den med en kvintett ur orkestern. Med friska tempi, elegant ornamentik i känsliga nyanseringar och accenter fick vi höra en sällsynt elegant version av denna välkända musik.

Två violinkonserter av Mozart, nr 4 D-dur och nr 5 A-dur, kom att bilda konsertens centrum och tyngdpunkt. Att säga att en orkester spelar kammarmusikaliskt är i detta sammanhang ytterst befogat. Dialog och samspel violinsolist/orkester emellan var lekfullt frisk, ömsom kantabel, och synnerligen välnyanserad. De talrika, ofta långa och alltför ”modernt” klingande violinkadenserna var det enda som fick mig att känna viss tveksamhet. Det hela blev till i bästa mening två ”klassiska” musikverk i både inkännande och lekfulla tolkningar. 

I sin symfoni nr 29 A-dur visar Mozart hur han redan börjar kunna behärska den svåra balansgången mellan melodisk elegans och kontrapunktisk finess. I ett originellt framförande där hela orkestern stod och spelade (förutom cellisterna, förklarligt nog) åstadkoms en välprofilerad frasering och nyansering. I synnerhet den omväxlande menuettsatsen spelades med både finess, elegans och humor. Den sista satsen med sin energi och höga tempo blev en vältalig demonstration av musikglädje kopplad med kontrapunktiska finesser. Mozarts musik utstrålar inte alltid glädje, men när den gör det värms lyssnaren in i hjärteroten. Sparf och orkestern skall ha allt beröm för att med överlägsen teknisk skicklighet ha förmedlat musikglädje så övertygande.