Mästerproducenten lyfte live
Internal Dreads låtar lyfter mångfaldigt live, enligt Andreas Jakobsson. Katalin på fredagskvällen var inget undantag.
Internal Dread på Katalin
Foto: Pelle Johansson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Till att börja med ser de tolv artisterna på scenen nästan fler ut än publiken. Men det handlar nog mest om att reggaepubliken överraskades av att konserten började på utsatt tid. Efter ett par låtar ser det bättre ut och snart börjar dansfesten framför scenen.
Att Internal Dread är ungefär 100 gånger så berömd som producent och livetekniker än som artist har fler förklaringar än att det är det sistnämnda han lägger det mesta av tiden på. Demonproducenten kan få vilken musik som helst att leva med sin karaktäristiska dub. Samtidigt är han ganska medelmåttig som sångare och låtskrivare.
Alla som har sett honom live vet dock att hans låtar alltid lyfter mångfaldigt på scenen. Han kan konsten att sätta ihop ett dynamiskt band som svänger, fast det handlar kanske snarare om att han omger sig av bra musiker. Friends? verkar ungefär betyda de flesta som passerar hans Rub-A-Dub-studio, som musiker och artister, under ett år.
Bland andra Brynn Settels, Lennart Wastesson och den tidigare Culturebasisten Joseph Beckford. Eftersom alla med sång i rösten löser av Internal Dread då och då blir det lite av en all star-konsert, med bra variation trots att grundsoundet är hyfsat intakt.
Desmond Foster övertygar som kärleksprofet. Dennis Bovells toastsång mosar alla tänkbar konkurrens. Allra bäst blir det dock när tempot skruvas upp, basen smattrar och det på allvar känns som att Babylon ska spricka sönder och snön smälta. Då är huvudpersonens små mellansnack om att det Orwellska samhället är här och livsmedelslagar överflödiga.
MUSIK
Internal Dread & Friends
Katalin, Uppsala, fredag
Internal Dread & Friends
Katalin, Uppsala, fredag