Självkännedom som en 70-åring, tillförsikt och framåtanda som en 18-åring och trygghet som en 50-åring. Men 24 år gammal är Melissa Horn med sitt tredje album och ute på sin 36:e konsert denna höst. Hon fyller Konserthuset på onsdagskvällen. Man måste nog säga att hon just nu är på toppen av sin karriär, en framgångssaga som gått spikrakt uppåt. När hon står på scenen, i helsvarta kläder mot en mörk bakgrund, är hon knappt synbar bakom sin gitarr. Fram tills hon öppnar munnen och börjar sjunga vill säga.
Melissa Horn har ett helt unikt sätt att sjunga på, med vartenda ord så tydligt artikulerat och en så precis frasering, att sången inte känns som sång utan som musiksatt berättande. En typ av dramatiserad poesiuppläsning, framförd av en röst som tycks fylla en konserthall utan större ansträngning. Inledande låten Destruktiv blues inleder även det senaste albumet, Innan jag kände dig, som släpptes i september i år och är anledningen till höstens omfattande turné.
De nya låtarna har samma skärpa som de äldre, med den möjliga skillnaden att det översta lagret av naivitet skalats bort. Mardrömmar och Du är nog den gör ont i maggropen och tvingar fram eftertanke och självrannsakan. Gammalt och nytt material varvas och med sig på scenen har artisten den fantastiska stråkkvartetten Stockholm Strings och bandet som strålar utan att någonsin överglänsa. Tillsammans med den ömsom modesta, ömsom episka ljussättningen faller alla bitar på plats.
Hon är Lisa Ekdahls och Lasse Winnerbäcks musikaliska kärleksbarn och den främsta bland en ny generations visartister. Efter en konsert med Melissa Horn känns det som om jag suttit hos psykologen i en och en halv timme: jag är känslomässigt uttömd men upprymd och stärkt. Den där känslan som infinner sig när man fått ventilera sina alltför länge konserverade känslor. Även de man inte visste att man hade.