Mer fokuserat från fenomenet Miss Li
Konsertfenomenet Miss Li kom till Uppsala och sjöng så att målarfärgen flagnade. Johanna Åberg blev glad.
Miss Li tillbringar större delen av sina konserten bakom sin keyboard, men då och då lämnade hon tangenterna för att bara sjunga.
Foto: Staffan Claesson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sagt och gjort. Hon sjunger sig igenom en timmeslång konsert så att målarfärgen nästan flagnar på väggarna. Miss Li är ett konsertfenomen - bara rösten borde få många andra popartister att rodna av blygsel. Scenpersonligheten lyser av energi, trots att hon denna gång faktiskt är mindre yvig. Man kan sakna skrattanfallen mitt i låtarna och det roliga mellansnacket, men när en mer fokuserad Miss Li-spelning betyder såhär bra musik klagar jag inte.
Hon växlar mellan mystisk och hotfull i kraftfulla indiebluesen Polythene queen och hurtig ompa-ompa i Why don't you love me, som om blandningen mellan amerikansk söder och tysk ölstuga var det mest naturliga i världen. Det senaste albumet ger henne ännu mer att leka med, som The Specials-vibbarna i Stuck in the sand, eller dämpat melankoliska poppen i I heard of a girl.
Miss Lis band är också de en tornado av energi, en första klassens luffarorkester som vet hur man balanserar vackert på gränsen mot kaos. Det känns nästan taskigt att nämna bara en, men Lars Åhlund på saxofon är verkligen en tillgång.
- Det är klart att det var på Katalin det skulle lossna! ropar Miss Li glatt framåt slutet av spelningen. Hon påstår att de inte riktigt fått till det under turnéns första konserter, men denna kväll gör henne glad.
Glad blir man också av att stå i publiken. Ska vi bestämma att de täta Uppsalaspelningarna är en tradition?
Miss Li
Katalin, Uppsala, onsdag
Katalin, Uppsala, onsdag