Mest uppgångar

Att Syster Fritz i första hand är en livegrupp märks snabbt. Med till synes enkla knep som teaterpauser i mellansnacken lyckas de tre musikerna stundtals till och med få det fördruckna klientelet i baren att vara tysta.
- I kväll ska ni få höra Syster Fritz uppgångar och fall, lovar Charlotte Magnusson i början av konserten.
Mest uppgångar blir det. Speciellt i början. De tre musikerna musicerar och sjunger om sina män, sina händer, om vem som ska diska och den svåra konsten att välja.

Allt har hög igenkänningsfaktor och de plockar hem många enkla poänger. Det är också någonstans där mitt problem med musiken ligger. Om jag nu ska lockas att ägna fem minuter av min tid åt någon annans syn på ett problem jag själv ställs inför varje dag, så vill jag gärna få en ny vinkel eller en ny aspekt om det. Som det är nu känns det som att Syster Fritz onödigt ofta både musik- och textmässigt trippar omkring utan att vare sig sjunka ned riktigt på djupet eller vrida om bilden.

När det hela faller (förutom de hundratals fallen i låten Fritt fall) och den jazzpopiga dominansen står tillbaka för de mörkare folkmusikinslagen blir det betydligt intressantare. Det märks också på publiken som går från glatt försommarbejakande till andakt. I låten Cirkeln är förutom musiken och sången det enda som hörs i lokalen respektabelt ölsippande och försiktiga andetag.

I pausen berättar en man i baren att han gillar Syster Fritz för att det märks att de har så roligt på scenen. Och det är bara att hålla med. Charlotte Magnusson, Helena Andersson Bromander och Sara Backström Lindeberg känns så hemvana med sin "fri[a] etnojazz me humor å humör" att det faktiskt är svårt att föreställa sig dem i något annat sammanhang. Man kan tänka sig att många som råkar köpa öl just när nya skivan nämns helt missar att det är en skivsläppsfest och när konserten går över i extranummer känns det faktiskt också sekundärt.

Mest uppgångar

Att det var skivsläppsfest kändes sekundärt när Syster Fritz spelade på Hijazz, tycker Andreas Jakobsson.