Mick Jagger i soultappning

Jag ska förklara. Dessa tre finns alla med i Rolling Stones turnéband och Tim Ries skivor med Stonestolkningar finns att köpa. Men det är en skillnad på att göra något "bara för att man kan" och göra något "bara för att man kan" med känsla.
När man tar fyra väldigt duktiga musiker och ställer dem på en scen kan det ofta bli så att solon får ta överhanden. I kväll står solona som spön i backen mellan Tim Ries saxofon, Darryl Jones bas och Jordi Bonells gitarr. Vi ska även inte glömma duktige Jukkis Uotila på trummor. Här finns dock en viktig, ytterligare ingrediens. Han heter Bernard Fowler och är en fenomenal sångare.

För att ytterligare understryka vikten av Bernards sångröst kan ni tänka er följande: Om samma grupp musiker utan sångare hade tolkat Rolling Stones i funk, jazz, salsa (och fler) versioner hade det bara varit ytterligare en konsert där en grupp tolkat Rolling Stones. Men när Bernard Fowler får agera Mick Jagger i soultappning är det näst intill magi. Under Wild horses sista skälvande toner känner jag nackhåret stå på ända. Så bra är han.
Tim Ries arrangemang behandlar Stones med ödmjukhet och respekt i de olika musikaliska tappningarna och det är fem musiker på scen som lyser av spelglädje.
En öm och känslosam Ruby Tuesday med endast Tim, Bernard och Jordi kvar på scenen avslutar setet med allsång från publiken. När jag därefter, en och en halv timme senare, går ut från Katalin undrar jag vart min senaste en och halv timme tagit vägen.

Mick Jagger i soultappning

Ett enda ord skulle kunna sammanfatta Tim Ries, Darryl Jones och Bernard Fowler på Katalin: "Oj". Som i "Oj. Det där var jag inte beredd på", skriver Fredrik Bergström.