Mindre spännande än önskat

De är ett skönt koncept i grunden. Den gamle trummisikonen Steve Reid som vevat stockar tillsammans med halva musikhistorien (från Martha & The Vandellas till Miles Davis) och electronicaynglingen Kieran Hebden, som är 36 år yngre än Reid men med ett välcementerat rykte, i synnerhet under sitt alias Four Tet. Men paret ser sig som musikaliskt sammanväxta, oberoende av andra omständigheter än deras kompletterande uttryckssätt.

Fredagkvällen på Konserthuset visade just hur tätt deras samspel och intim deras förståelse är. Hebden lutar sig över sina maskiner, vrider, vänder, bänder och söker ständig visuell kontakt med Reid som spelar som i trans: mjukt och ledigt men med en oerhörd utväxling, ibland sätts hela rummet i rörelse.
Men lite för ofta händer det inte så förfärligt mycket. Hebdens monotona slingor gifter sig fint med Reids pulserande, organiska rytmer, och även om man ibland får den härliga känslan av att sugas in i ett svart hål känns det också som om de två herrarna sluter sig på sin scen, i sitt skal och spelar som på egen planet. Det blir inbundet och utan dynamik eller riktning, och själv suget förvandlas ganska fort till en vaggande, lite sövande upplevelse.

I The sun never sets från deras tredje och senaste album finns en tydligare tematik och lite stegrande element som gör det hela lite intressantare. Men någonstans glappar det i den där kontakten som både publik och artist vill ha. Hebden är fixerad på Reid och tittar ut över den drygt femtiohövdade skaran i Sal B högst tre gånger.
Så helt med i matchen känner man sig inte när Reid efter sista stycket tar tag i en mikrofon och säger något i stil med att vi ska tacka oss själva och inte dem, för "utan er hade det inte kunnat bli någon musik".

Mindre spännande än önskat

Kieran Hebden & Steve Reid är en raffinerad duo. Men kanske inte så spännande som man vill, tycker Jonas Kihlander.