Mitt inne i livet

I inledningen av Diego El Cigalas konsert ser sångaren också rätt trasdockeaktig ut. Han sitter halvslappt på barstolen, klappar och stampar takten lite lealöst, dricker juice och väntar på att uppfyllas av musikens ande.
Uppsalapubliken får sedan se förvandlingen. Flamencosångaren är som en uppblåsbar figur som långsamt fylls med luft. Han blir tydligare i konturen, får bättre hållning, klappar distinktare och sjunger kraftfullare. Snart visar han att även om miljön är radikalt annorlunda så behöver det inte skilja så fasligt mycket mellan Madrids gator och Uppsalas konserthus. Inte stämningsmässigt.

Liksom många andra flamencosångare fostrades Diego El Cigala som gatumusiker. Den här kvällen kostar han på sig några avslappnade infall och skojar lite med musikerna i bandet, men när sången river stora hål i strålkastarskenets partiklar är det där han befinner sig. I det levande, allvarsamma och passionerade livet långt bort från lättsmält dussinunderhållning.

Diego El Cigala har levt för musiken i hela sitt liv. Han har lockat på den och fått över det på sin sida. Och när han nu har den där låter han inget störa koncentrationen. I extranumret faller hans juiceglas från pallen och går i kras mot scengolvet, men El Cigala är mitt inne i en sång och verkar inte ens märka något.

Mitt inne i livet

Både i fadon och flamencons uttryck finns det en underlig paradox inbakad. Artisterna ska ge hela sitt liv för musiken och samtidigt vara lite nonchalanta. Som att det inte spelar någon roll vad de gör, de är ändå i musikens makt och kan inte riktigt styra sina rörelser.