Att en artist är bättre live än på skiva är med få undantag så självklart att det känns löjligt att påpeka. I Walter Trouts fall stämmer det dock så bra att man ändå måste säga det. Faktum är att det stämmer så bra att man helst borde låta bli att lyssna på skivorna över huvud taget.
För lika hypervass Trout är på gitarrsolon lika usel är han på att göra skivor. Soloutgivningen, med olika kompband, har pågått sedan början av 90-talet och är en lång rad av gräsliga albumomslag och mestadels bara halvt inspirerade inspelningar med taskiga produktioner.
Walter Trout har spelat med bluesstorheter som John Lee Hooker, Canned Heat och John Mayhall och har nått en nivå där han skulle spela skjortan av såväl levande som döda legender. Ändå lär han aldrig komma att räknas till de riktigt stora själv av anledningen att hans förmåga att skriva musik inte kommer i närheten av det speltekniska. Han må ha ett ego som matchar Yngwie Malmsteens, som på Katalin manifesteras i tuffa kommentarer som ”it won’t be quiet here much longer” och ett uttrycksfullt minspel, men bäst skulle han passa som medmusiker i något slags all star-bluesband.
Walter Trout själv kallar sin musik för hardcore blues. Det betyder i praktiken en mix av blues och inslag av metal, som hörs mest i långa distade solon och i sången. Med en riktigt bra metalsångare i bandet kunde konceptet bli riktigt intressant. Nu tar Trout själv hand den mesta och alternerar att sjunga ironiskt med att låta som en coverbandsångare av lägre rang. Varför han inte låter Andrew Aelt som fixar det riktigt bra på två låtar sjunga mer är en gåta.
Det kunde inte vara tydligare att det viktiga är att få spela blues med elgitarr och att det andra bara är ett nödvändigt ont för att få göra det. Och som gitarrist lever han upp till alla Uppsalas bluesälskares förväntningar. En småvresig högtidskväll av 15-minuterslåtar med mörkblå tongångar och kilovis av instrumentalt briljerande.