Jag glömmer hela tiden vad forskningen säger om att lyssna mycket på Wolfgang Amadeus Mozarts musik, blir man mer intelligent eller empatisk? Strunt samma, hans musik brukar få mig på gott humör, och det blev jag mestadels på den här konserten också.
Förutsättningarna inte helt självklara. Den riktigt unge Mozart var visserligen ett underbarn men höjdpunkterna nådde han först senare och man kan bara spekulera i vad han kunde ha åstadkommit om han inte dött vid 35 års ålder.
Uppsala Kammarorkester valde att fokusera på tidiga verk och det var intressant ur en musikhistorisk synvinkel – och förstås även musikaliskt om än inte i lika hög grad. Inledande Symfoni nr 27 spelas inte så ofta så det var ”nyttigt” att höra den. Kammarorkestern under ledning av Klara Hellgren gjorde denna Vivaldi-inspirerade musik som passade fint för ”den vår de svage kalla höst”, som Erik Axel Karlfeldt skaldade om. Sprudlande vital musik, mestadels väl framförd, med lite extra rörelseenergi då orkestern stod upp och spelade.
Det var också intressant med upplägget att spela Mozarts tre första violinkonserter i kronologisk ordning så man kunde skönja utvecklingen hos kompositören.
Solisten, den nästan alltid eminente violinisten Nils-Erik Sparf, kändes lite oinspirerad i den första, tog sig ordentligt i den andra och var helt lysande i den tredje, särskilt i solokadenserna. Materialet inbjöd väl också till det upplägget, musiken blir mer intressant vartefter Mozart mognar och mer av utmaning för solisten. Sparf har ju dessutom varit hårt sysselsatt med att spela in ett nytt album i veckan, ett släpp jag ser fram emot.
Ingen skugga över det, konserten var absolut tillräckligt bra, men det där riktiga lyftet ville inte infinna sig trots en hårt arbetande orkester (nära nog helt jämställd med tanke på könsfördelningen) och en skicklig frontfigur. Namnet Mozartfrossa associerar ju antingen till en myckenhet av något eller till feber och det var väl varken eller här.
Abonnemangskonserterna är ju något av en klubb där det inte verkar ske just några nya inval. Det är tråkigt att återväxten i publiken på de ofta superba konserterna inte verkar ske med automatik.