Det började aningen trevande på Giovanni Gabrielis "Sonata XXI" och slutade i triumf med Antonio Vivaldis hitsuccé "Konsert i C dur" där Il Giardino Armonicos ledare Giovanni Antonini briljerade på sopraninoblockflöjt med poser värdiga en rockgitarrist. Och så ett extranummer.
Man vet ju aldrig i vilken skepnad Il Giardini Armonico skak dyka upp gång från gång. Nu var det en septett förutom ledaren. Ensemblen som specialiserat sig mycket på barocken hade byggt upp en pedagogisk repertoar där man startade med det äldsta verket och avslutade med det yngsta, med ett spann på drygt ett sekel. Hade man sedan också presenterat musiken en smula och introducerat medlemmarna hade det varit än bättre, lite dåligt där.
Men nåja, musiken talade i mycket av sig själv. Den tidiga barocken var ju i mycket en dansmusik som sedan stiliserades till konsertsalarna. Det märktes här också, främst i de tidiga styckena, där det svängde ordentligt. Det är egentligen lite skumt emellanåt att sitta still i bänkarna i en konsertsal när det börjar spritta i benen. Men det är just ingen musik som kan skapa ett sådant behagligt lugn om kring så det fungera fint att bara sjunka in i den också. Il Giardino Armonico betyder ju också just Den harmoniska trädgården.
Tonvikten låg på de venetianska mästarna, där förrutom Vivaldi väl Tomaso Albinoni är mest känd, inte minst för sin monsterhit "Adagio". Den spelade man dock inte men väl två av hans övriga verk, violinisten Stefano Barneschi fick visa sin virtuosa sida i "Konsert i c moll".
Il Giardino Armonico är en handplockad ensemble med eliten på respektive instrument och den är känd också för att spela på tidstrogna instrument. Sättningen med både theorb (ett slags luta), cembalo och violone (en tidig kontrabas) i kompet gjorde en extra fyllig bakgrund för övriga att luta sig emot. Barocken är tacksam att experimentera lite med då den oftast inte är lika låst som senare former.
Likaså är det fascinerande att det i musikformen som var så inriktad på rytm och harmonik skapades så många vackra melodier. Tänk bara på J S Bachs digra produktion. Hans samtida Vivaldi har förstås gått till historien främst för sina "De fyra årstiderna" men han gjorde mycket mer och det bjöd Il Giardino Armonico på. En ny bekantskap för mig var hans "Konsert i c moll" med cellon i högsätet.
För den som missade konserten så spelades den in för P2. Lyssna då!