Tomas Andersson Wij har testat att göra rockigare låtar. Han har provat att dra hejdlöst roliga mellansnack och att vara uppsluppen i intervjuer. Men offentligheten har envist hållit fast vid honom som den ensammaste och allvarligaste mannen med gitarr av alla.
Det hänger förstås mest på att han trots ledan över mediebilden av sig själv fortfarande gör låtar fullproppade av melankoli. Och sjunger man som om man när som helst ska brista i gråt så är det förstås lite svårt att övertyga folk om att man är en glad lax. Tack och lov har han heller aldrig nedlåtit sig till ironi eller glättighet. Det skulle förmodligen passa honom riktigt dåligt.
En del ser Tomas Andersson Wij som artisten som frälste oss från det ironiska 90-talet. Det handlar nog snarare om att han råkade komma vid rätt tidpunkt. Kanske fick den tidigare ZTV-producenten ironin upp i halsen lite tidigare än gemene man, började snickra psalmer för moderna pryltillbedjande svenskar som börjat längta efter något att stoppa i själen också, just när behovet blev trängande.
På Katalin gör han en fin blandning av sina specialiteter. Tillsammans med musikerna Gustav Spetz och Per Eklund får han till ett riktigt rockdrag på låtar som Allt är bättre än ingenting och Blues från Sverige och en luftig högstämdhet i flera andra. Det är förmodligen det bästa kompet han haft.
Han visar upp sin stora humorbegåvning när han oroar sig för att det är de utklädda ungdomarna på mangafestivalen Uppcon som ska ta hand om oss när vi blir gamla. Men mest bjuds det på allvar i form av träffsäkra detaljer och formuleringar som skär rakt igenom samhällets masker och avslöjar medborgarnas behov av melankoli och något som stannar inombords en stund. Det som får en nästan fulltalig publik att lämna Håkans bar och Anna Anka söker assistent åt sina öden den här fredagskvällen.