Musikalisk brakmiddag med Arcade Fire

Jag vet inte riktigt när fullpoängaren flaxade i väg i. Kanske var det när den i sammanhanget trista Cold wind svepte in in i Annexet efter No cars go, en av årets stora konsertupplevelser, komplett med fruktansvärt snygga projektioner på den rödtjutröda draperiet bakom bandet. Men i övrigt fanns det inte mycket att klaga på när det gäller det månghövdade kanadensiska miraklet Arcade Fire.

Indieboogierökare som The well and the lighthouse och Antichrist television blues har ett sådant, för folks självmedvetande (och vett och sans) förödande effekt: hämningar släpper och folk fuldansar, får huvud-knä-och-tå-tics eller nickar i takt som besatta, fröpickande fåglar. Det tio kvinnor och män starka bandet knyts ihop av ett glödande frontpar, Win Butler och Régine Chassagne samt Wins stollige bror William, som verkar ha injicerat Angus Young-hormoner hela helgen - karln står aldrig still och har alltid minst ett instrument för handen, och när han inte har det piskar han sönder trumstockar mot högtalarstaplarna.

Kollektivets närmast hänsynslösa spelglädje, monumentala röststyrka och schysta ljus- och videojobb gör kaffeved av en trist måndag i november-Sverige. Slutligen faller bandet nästan offer för sin egen storhet. Några av spåren från de två fullängdarna Neon bible och Funeral kan låta lite väl närbesläktade i euforisk livetappning.
Kanske var det där någonstans som fullpoängaren försvann, för när det var dags för extranummer var jag i princip färdig. Det var så bra som det kunde bli, jag kunde nästan inte ta in mer. Men det var förstås ungefär som att tacka nej till desserten efter en brakmiddag, det går liksom bara inte.

Musikalisk brakmiddag med Arcade Fire

En fascinerande tiomannaattack golvade Jonas Kihlander i måndags när Arcade Fire spelade i Stockholm.