Musiken lyfter Dag Vag
Enligt Andreas Jakobsson är Dag Vag fortfarande en felande länk mellan punk, reggae, progressiv rock och tramsig popmusik.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den här lördagskvällen på Katalin gavs chansen att återuppleva gamla tider igen när bandet firade skivans 30-årsjubileum med att spela hela skivan från början till slut. Många Uppsalabor tog chansen och fullsatte nästan Katalins konsertlokal.
På 30 år har ljudtekniken förbättrats. Medlemmarna har blivit bättre musiker eller bytts ut mot andra som blivit bättre musiker, vilket är välgörande. Musikdelen är det som gör att Dag Vags gamla alster fortfarande står sig hyfsat.
Texterna har åldrats sämre. Det som var roligt 1979 är inte lika roligt längre. Om nu nonsenstexter om att sitta på en sten och bli bra i magen med ironisk körsång någonsin varit bra humor vill säga. Dag Vag själva verkar medvetna om det. Krutet läggs på spelandet, medan sången många gånger känns pliktskyldig och oengagerad.
Första set blir ändå lite tråkigt. När man vet precis vilken låt som kommer härnäst försvinner överraskningsmomentet. Även om några lyckliga personer verkar ha missat upplägget och jublar ett glatt "Ja!" när första tonerna på varje klassiker sätter igång.
Det oväntade blir istället hur bra det låter. Antagligen är konserten sannare mot den ursprungliga visionen. Det är såhär skivan skulle ha låtit om tekniken och kunnandet varit lika stor som i dag.
Andra set liknar mer en vanlig konsert. Dag Vag spelar obskyra låtar, som Hej Schweiz som av förklarliga skäl aldrig kom med på Scenbuddism, klassikercovern Sånt är livet och den irriterande hiten (Ge) Bullen (ett ben).
Blandningen av gammalt och mindre gammalt ger en större dynamik och Dag Vag cementerar att de fortfarande är den felande länken mellan punk, reggae, progressiv rock och tramsig popmusik. Och att musiken görs en otjänst när den ofta hamnar i skuggan av ordvitsar och tokroliga artistnamn.