Mycket av allt och lite till

- Ja, de blir väl inte bättre än så här, säger sällskapet efter konserten. Och visst är det så. The Mars Volta kan inte, vill inte, får inte, göra något som passar alltför bra med mer konventionella önskningars ramverk. Man kan tycka att de inte måste jamma sönder en i ursprungsutförandet fantastiskt låt, särskilt eftersom de oftast från början inte direkt tillhör mindre-är-mera-kategorin. Just därför gör de det extra ofta.
Nye skinnplågaren Thomas Pridgen är också ett vidunder, hans besinningslösa spel smular sönder öronproppar och det ligger hakor tappade lite överallt på Cirkus. Han har inte tillnärmelsevis samma lurviga sväng som sin föregångare, men utan tvekan en attraktion i sig, om än något utmattande i längden.

Mars Volta ska skava skönt och ställa till med obehag, trötta ut och entusiasmera - helst på samma gång. I jämförelse med deras två tidigare Stockholmsbesök var spelningen i onsdags ändå ett fint fall framåt. Framför allt var det inget fel på spelglädjen ("ni har väl tagit med sovsäckar?"), vilket i och för sig är både bra och dåligt.

Inledningen med Roulette dares (The haunt of) är överraskande, fast innan man hinner ropa hej försvinner bandet in i dimman och man sitter och väntar på att det ska pirra ordentligt i kroppen, men det enda man känner är ... skägg som växer. Men de svindlande höjdpunkterna rakar bort de allra stripigaste testarna den här gången. Viscera eyes har ett sådant uppfordrande driv att det nästan är gråtframkallande, Agadez är lika sävligt ljuvlig som monumentalt befallande och avslutningen - förvisso senkommen, hade de spelat en halvtimme kortare hade jag inte direkt klagat - med Day of the baphomets visar exakt var Mars Volta-skåpet ska stå.
Och vad det ska innehålla.

Mycket av allt och lite till

Till stora delar en obehaglig njutning, tycker Jonas Kihlander om The Mars Voltas spelning i onsdags.