Det sägs ibland att om man tar bort vissa sinnen så ökar kapaciteten på de andra. Jag vet inte om det är sant generellt, men helt klart var det en mycket udda upplevelse att bevista Allmänna Sångens konserter i lördags i Slottsbiografen: publiken (utsålt åtminstone på den konsert jag var på) kom in, satte sig och ljuset släcktes. I det absoluta mörkret kom så kören in och ställde upp sig längs väggarna och startade med ”Uti vår hage”.
Det var verkligen en sällsam upplevelse. Visst har jag suttit i relativt mörker och lyssnat på musik, men det var något speciellt att ha levande sångare nära omkring sig utan att se någon. Jag satt dessutom på ytterplats och hade kunnat sträcka ut armen och nuddat någon (vilket jag naturligtvis INTE gjorde!). Jag var rädd ett tag att just de nära sångarna skulle dominera över körklangen, men så blev det inte, det var faktiskt en imponerande fullödig ljudbild som kören bjöd på. Solisterna Akora Makokha & Akoth Makokha-Sandell, Fanny Palmgren och Sebastian Ullmark bjöd på fin sång och likaså förgyllde instrumentalisterna Sebastian Rosengren, Oskar Bengtz och Anna Lindholm här och var.
Imponerande också att de fick samstämmigheten att fungera så bra. Dirigenten Maria Goundorina måste verkligen ha jobbat hårt med kören så att den klarade sig så här bra på egen hand. Bredden var stor på repertoaren. Mellan den inledande gotländska folkvisan till avslutande finstämda ”Light of a clear blue morning” av Dolly Parton fanns folkvisor från så skilda länder som Bulgarien, Venda & Kanada och några vackra psalmer. Flera talade avsnitt förhöjde också det smått magiska och drömska i konserten.
Det blev verkligen en annorlunda upplevelse att lyssna på en kör på det här sättet. Jag trodde at jag skulle få veta vilka som stått just bredvid mig och vilkas andetag jag hört så nära, men tji, de marscherade ut innan ljuset snudd på plågsamt tändes igen. Det var som att ha bevistat en konsert av andar. Det var heller aldrig några applåder mellan sångerna utan det hela blev mer som en helhetsupplevelse.
Allmänna Sången må vara Nordens äldsta akademiska kör. Men det är inget tvivel om att det är en kör som inte väljer att vila alltför tungt bara på traditionen. Det här körexperimentet visar in i framtiden. Och även om det förstås var extra lovvärt att göra det i samband med miljöklockan ”Earth Hour” behöver man inte vänta ut den igen. Gör det här igen, snarast, och gärna ytterligare lyckade påhitt!