Konsertserien Musik i Orangeriet skulle ha genomförts med stråktrion Cecilia Zilliacus, Johanna Persson och Kati Raitinen i lördags. Nu kunde bara första delen genomföras då cellisten Kati Raitinen var sjuk och bara klarade av att spela fram till paus.
Men det var starkt nog att orka spela igenom alla Johann Sebastian Bachs så kallade Goldbergvariationer, trettio småstycken - ursprungligen skrivna som övningsstycken för cembalo - vilka tar avstamp i en enkel aria. Pianisten Glenn Gould fick sitt genombrott med sin inspelning 1955 och albumet är ett av de mest köpta klassiska.
Oftast är det alltså på någon form av klaviatur som variationerna framförs. Men här handlade det om en transkription för stråktrio som Dmitrij Sitkovetsky gjort. Trio Zilliacus, Persson, Raitinen har spelat in verket på skiva och fick en Grammis redan 2005 för detta. Så att de kan sin Goldberg visste vi innan, men det är alltid något annat att höra ett musikstycke i levande form.
Trots att man kan förmoda att Kati Raitinens indisponalitet måste ha påverkat dem alla lite grand förtog det just inget av det excellenta framförandet. Trion har en gedigen samspelthet och klangen satt fint tillsammans. Inte minst bidrog den fina akustiken - och miljön - i Orangeriet till upplevelsen.
Det var en ren fröjd att följa hur de fria karaktärsvarationerna och de mer kanoniska förändringarna vandrade mellan instrumenten. En slinga kunde starta i violinen, ta sig smidigt fram över violan och landa i cellon. Som så ofta hos Bach var själva melodierna också den rytmiska motorn. De trettio kombinationerna visade verkligen en kompositör i sin mest fantasifulla form. Det kan emellanåt ta sin stund innan man kan identifiera själva kärnan i varje stycke. Arian varierades från den allra mesta lågmälda till fullt ös. I de sistnämnda partierna kunde man verkligen förundras över hur mäktigt enbart tre stråkinstrument kan låta tillsammans.
Men så är också Trio Zilliacus, Persson, Raitinen en erfaren konstellation som spelat tillsammans i över ett decennium, det märks tydligt hur väl de känner varandra, särskilt kanske då i detta krävande verk. Någon Mozart eller von Dohnãnyi, som skulle ha spelats efter pausen, blev det tyvärr inte denna gång. I stället blev det ett adagio ur Bachs g-mollsonat för soloviolin som tröst. Fast å andra sidan fick vi höra vilken briljant soloviolinist Cecilia Zilliacus är. Suveränt spelat! Det var också roligt som kontrast att höra Bachs mer känslosamma sida, efter det mer intellektuella förhållningssättet i Goldbergvariationerna satt adagiot mycket fint.
Lite snopet var det förstås med den nästan halverade konserten men Örbyhus slott är värt ett besök bara det. Orangeriet är dessutom en av de bättre konsertlokalerna i Uppland den här tiden på året.