Närhet och kemi i mötet
Mikael Wiehe och Jacques Werup bjöd på en gränsöverskridande föreställning när deras turné hade premiär på Reginateatern, skriver Stefan Warnqvist.
Foto: Tor Johnsson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Wiehe och Werup delade scenen med pianisten Christer Karlsson och cellisten Karin Sandén Berg. Själva trakterade de en akustisk gitarr, två saxofoner och en klarinett. I början av spelningen berättade Wiehe om deras första samarbete, för snart fyra decennier sedan, då de i några veckor var involverade i samma experimentella grupp i Malmö. Under kvällens gång framhöll de sina väsensskilda förhållningssätt på alla möjliga plan, och visst är det en oväntad kombination.
I krocken mellan dessa karismatiska scenpersonligheter och deras kreativa världar uppstod märkligt nog både närhet och en speciell kemi. Wiehe hade tonsatt Werups dikter, Werup deklamerade låtar som Wiehe skrivit, ibland med ackompanjemang och ibland inte. I det faktum att båda fick tolka varandra fanns mycket av kvällens behållning. Ett lyckat inslag var också tolkningen av en annan Jacques, nämligen Brel.
Med ett avskalat format där musikerna spelade med stor lyhördhet kom såväl låtarna som lyriken till sin rätt. Själva musiken blev en smältdegel av visa, jazz, kabaret och klassiskt. Ofta var texterna och stämningsläget vemodigt, med fokus på personliga relationer och vardagsrealism. Det politiska och det humoristiska hade också sin givna plats, inte minst som komplement till melankolin.
Någon enstaka låt föll kanske lite platt till marken, men det blev bara en anmärkning i marginalen en sådan här kväll. Wiehe, Werup och deras musiker bjöd på en briljant föreställning, och den långa kön efteråt av folk som ville köpa deras nyutgivna gemensamma cd talade för sig själv.
MIKAEL WIEHE & JACQUES WERUP
Reginateatern, onsdag.
Reginateatern, onsdag.