Det är många artister för pengarna när konceptet Diggiloo för väl 17:e året turnerar runt landet. Det är ett ordentligt storverk, det räcker med att titta på alla medverkande bakom och på scenen i programhäftet för att förstå vilken samtrimmad maskin det måste bli för att det ska fungera. Och som publik märkte man inte av några mankemang, det flöt på (nästan bokstavligt ibland på den blöta scenen), från start exakt på utlovat klockslag till avslutning mer än tre timmar senare.
(Det var betydligt bättre än de samstämmiga väderappar och TV-Rapporter som LOVADE att det inte skulle bli något regn på kvällen. Fast folk är inte lika naiva som undertecknad, de flesta hade med sig regnkläder för säkerhets skull. De gjorde de rätt i!)
Framträdande blev som ett slags Melodifestivalen på snabbspolning, med en del roliga tillägg. David Lindgren har ju varit programledare där två gånger och han blev något av det här också, en duktig sådan. Det är konst att bara verka vara sig själv på en scen framför tusentals människor. Han satte den familjära stämningen från första minuten.
Tre vinnare av den svenska uttagningen samsades också fint på scenen: Jessica Andersson, Arvingarna och förstås John Lundvik. Hans ”Too late for love” gjordes i en mäktig version och frågan om det är försent för kärleken bevarades med ett rungande nej. Mariette visade att hon kommit för att stanna, mångsidig som få, och scenräven Brolle bevisade att det var länge sedan han växte ur tillnamnet Jr. Hans version av ”Vintersaga” var möjligen fel årstid men gjordes suveränt. Hans och Mariettes version av ”Shallow” stod inte originalet så långt efter.
Magnus Carlsson har till sin förmodligen stora förtret aldrig vunnit Melodifestivalen, men framgångarna genren har varit stora under åren och hans plats är given i sammanhanget. Skönsjungande Mimi Werner får räknas till nykomlingarna men lär också hänga med framöver även om hennes ”Songburning” inte är någon topplåt. Liksom för övriga medverkande slås man än en gång av vilken bred proffsighet som krävs av en artist idag, förutom att sjunga kunna dansa och agera också.
”Bakgrunden” får vara lika mångsidig den, det gällde suveräna bandet lett av Emanuel Norrby och de båda dansarna och körarna Lisa Stadell & Johanna Beijbom. Komikerna Thomas Petersson är stundtals mycket rolig men kanske behöver uppmärksammas att vi skriver 2019 i år, det kändes en aning nattståndet emellanåt.
Den påkostade scenshowen bjöd även på mer oväntade inslag, ett operainslag piggade upp liksom ett medley med Queenlåtar och ett avsnitt med ren rock’n’roll. Klädbytena var täta och man tittade avundsjuk på i sina genomblöta paltor. (Fast jättetack till arrangörerna som lagt ut filtar som höll emot den första skuren i alla fall.) Ett roligt inslag var att i stället för allsång ha alldans. På fem minuter avverkades alla de stilar man kan komma på, från gangnam style till jenka, med en ivrigt medverkande publik.
Kapområdet fungerade fint för det här och det var riktigt vackert när scenen lyste upp i det alltmer kompakta mörkret som fallit och. Det avslutande sjoket med hitlåtar i korta versioner utmynnade i ”Too late for love” för att övergå i signaturen ”Diggiloo diggiley”.
Som helhet ett lyckat arrangemang av artister som gav den där speciella känslan av att de ville ge just den här publiken sitt yttersta. Med en catwalk byggd ut i publiken kom man ofta riktigt nära dem också. Heder åt dem!