Nilsson bäst på portugisiska
Lisa Nilsson sjunger vackrast på portugisiska och ska upplevas live, tycker Malin Lööw.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under den två timmar långa konserten varvades musiken med mellansnack som var trivsamma, men aningen långa. Vi var ändå där för att höra en av Sveriges bästa sångerskor sjunga och
Lisa Nilsson gjorde ingen besviken. Hon inledde med titellåten Sambou sambou, från skivan med samma namn, inspelad i Rio de Janeiro, och en avspänd, tillbakalutad konsert tog sin början.
Kanske var den till och med lite för tillbakalutad. Låtarna kändes ibland för långa, trots Lisa Nilssons vackra röst och musikernas självklara skicklighet. Tongångarna från Rio mynnade ut i svensk soulpop för att sedan återgå till portugisiskan och hovsångerskans röst har en alldeles särskild ljus klang när hon sjunger på portugisiska. Wailingtendenserna är nästan helt borta och kvar finns en ren och klar stämma, ackompanjerad av mycket samspelta musiker, som förädlar det hela ytterligare med fjäderlätta körer.
Lisa Nilssons karriär började i det tidiga nittiotalet med Himlen runt hörnet och när vi just gett upp om att få höra den så kommer den i en lätt modifierad version, med en humoristisk ton, som handlar om att vara småbarnsförälder. Publiken får först sjunga med i låten Madalena från nya skivan och sedan, utan förvarning, kommer Himlen runt hörnet som en bonus och publiken verkar älska det. Himlen runt hörnet fungerar, även den, utmärkt med bossa-komp.
Konserten glittrar som mest när Lisa Nilsson sjunger på portugisiska och låten Corcovado, Quiet nights of quiet stars, som förknippas med fantastiska Astrud Gilberto, klingar vackrast, tätt åtföljd av Henry Mancinis Moon river.