”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” var det beprövade och uttalade mottot för kvällen när kvinnorna i Harmony Heights dejtade männen i Vibafemba till en underhållande om än något ojämn jubileumsshow i Konserthuset.
Det är kaxigt att sätta upp fyra shower i Stora salen på Konserthuset för två lokala ensembler. Premiärkvällen var det i alla fall fullt, får se hur det går i övriga. Tillsammans har de båda ensemblerna funnits i 55 år, 25 för Harmony Heights och 30 för Vibafemba så det finns både repertoar och erfarenhet att falla tillbaka på. Några nummer kände man igen och några var helt nya. Många klädbyten, danssteg och en medryckande sångglädje kännetecknade föreställningen.
Harmony Heights sticker i denna kanske Sverige körtätaste stad ut genom att sjunga barbershop. Kort info för den oinvigde: genren uppstod i frisörsalongerna i USA på slutet av 1800-talet, man sjunger fyrstämmigt, ofta i parallella ackord, melodin ligger ovanligt nog i näst översta stämman, kvinnliga grupper etablerades på 40-talet. Så där ja, där satt det.
Kören har vunnit flera priser i olika barbershoptävlingar och det märktes direkt vilken samstämdhet ensemblen har. Det här är en kör som kan sina saker. Under sin inspirerande (både för kör och publik) ledare Mari Pettersson sjöng de sånger som spände från The Arks ”It takes a fool to remain sane” över Veronica Maggios ”Aldrig nöjd” till Gustaf Frödings och Daniel Wikanders ”Kung Liljekonvalje av Dungen”. De har också trots sin nästan totala kollektiva framtoning duktiga solister. Sofia Häägg sjöng Beyoncés ”Halo” riktigt bra och Pernilla Löfling satte fart på Katrina and the Waves gamla ”Walking on sunshine”.
Ändå blev jag nästan mest imponerad av när de imiterade ett åskväder. Så otacksamt kan det vara. Sedan kan jag också tycka att vissa nummer tyvärr lämnade mig ganska oberörd.
Vibafemba kommer in som ett slags känsliga buspojkar och stod för det mesta av humorn. Efter så många år av skönsång och spex på scenen har medlemmarna en så självklar och avspänd attityd på scenen att man själv också slappnar av. De bjuder ordentligt på sig själva och hade några riktigt fina stunder på scenen.
Några nummer blev riktigt mäktiga närt båda ensemblerna satsade fullt ut, som i Totos fina ”Africa” med en skönsjungande Erik Lindman i täten. Pianisten Mikael Skoglund hade inte så mycket att göra med dessa tämjare av a cappella-sången men det han gjorde satt som vanligt fint med denne de svartvitas betvingare.
Showen ges även nästa helg i Konserthuset.