Operascenens framtid i fullmatat program

En radiointervju med Birgit Nilsson repriserades häromdagen.Bl.a. fick hon frågan om återväxten i Sverige - räcker den till för att säkerställa en fortsatt lika fin insats på världens operascener som den hon själv utfört genom åren? Jo, det var hon ganska säker på! Ett prov på hur det står till lämnades i Giresta kyrka i lördags då sex av Operahögskolans andraårselever framträdde i ett fullmatat program, en tradition som startades av Kerstin Meyer och Anders Wall för länge sedan. Traditionsenligt ledsagades de unga sångarna på ett förnämligt sätt vid flygeln av Anders Wadenberg.

Fyra sopraner, en tenor och en baryton lät höra sig i operamusik, romanser och några utdrag ur operetten Läderlappen. Birgit Nilsson hade kanske inte hört någon av dem, men hennes förhoppning grundades nog på tidigare liknande röstprov. Sopranerna hette Anneli Lindfors, Elisabeth Meyer, Rebecca Rasmussen och Astrid Robillard. På herrsidan fick den mycket fulltaliga publiken lyssna till Anders Håkansson, tenor och Calle Lindén, baryton. Solosång växlades med ensemblesång i duett, tersett, kvartett och kvintett i en följd som hade måst ändras i sista stund eftersom två sopraner insjuknat. Men med skolans rektor, Birgitta Svendén, som informativ konferencier fick vi ändå veta vad som skulle hända.

En tersett inledde, Soave sia il vento ur Mozarts Cosi fan tutte, som Anneli, Astrid och Calle framförde i fin och lugn balans. Hetsigare rytmer, men med full kontroll över den hisnande koloraturen, visade Elisabeth upp i Bolero från Verdis opera Sicilianska vespern. Ur Robert Schumanns Dichterliebe hade Anders valt Ich grolle nicht, en romans som kräver stor behärskning över hela registret. Mezzosopranen Astrid briljerade med koloraturarian Una voce poco fa ur Barberaren i Sevilla av Rossini. Därefter fick hon hjälp av Elisabeth i en duett av Brahms, Die Schwestern, med ett fint utspel i utvecklingen från såta systrar till två kvinnor i tävlan om något, eller kanske någon.

Läderlappen av Johann Strauss d.y. verkar vara ett stående inslag i Operahögskolans utbud och nu fick vi oss till livs tre avsnitt, Czardas som är Rosalindas aria, duetten mellan Rosalinda och Eisenstein och tersetten där också Adele kommer in. Rebecca, Anders och Astrid medverkade i en uppsluppen och välsjungen version. Några lugnare punkter i programmet blev Desdemonas bön till Maria ur Verdis Otello (Anneli), Wolframs sång till aftonstjärnan ur Wagners Tannhäuser (Calle) och Mendelssohns sköna duett Abschiedslied der Zugvögel (Anneli och Elisabeth). Tuffare toner visade Calle upp i den nästan söndersjungna Till havs av Gustaf Nordqvist. Texten hördes dock inte så bra - den betyder mycket för stämningen i sångens friska längtan ut i äventyret. Så återstod två sköna ensemblenummer, en kvartett ur Beethovens Fidelio och en kvintett ur Trollflöjten av Mozart. Mellan dessa fanns också en aria ur Massenets Werther, den sorgsna Charlottes Va! Laisser couler mes larmes, finstämt presenterad av Astrid.

Operascenens framtid i fullmatat program

Sex av Operahögskolans elever framträdde i Giresta kyrka. Kvällen bjöd på lugn balans, skriver Gunnar Tibell.