Orättvist publikfattigt

- Det är mäktigt att se er här i kväll. Det är väl det här man kallar intimt, säger Jocke Åhlund till 40-talet personer som står framför scenen.
Kanske tänker han samtidigt att det är tur att han har producentjobben som tryggar maten på bordet (på senaste tiden bland annat Håkan Hellströms nya). Sittande vid borden och i baren klappar ett 30-tal personer till händerna.
Om publiklösheten påverkar det som händer på scenen är det dock marginellt.

Medlemmarna i Caesars har kilovis med liveerfarenhet och berättar med en blandning av nya och gamla låtar föredömligt historien om ett rockband som i många år var ett av Sveriges största och länge kändes nära det stora internationella genombrottet. Det är dock de nya låtarna som Boo Boo Goo Goo och Watching The Moon som bandet verkar mest taggade att spela och som därför blir bäst.

Okej, det är just innan löning och de bör ha tappat en del på att droppa det inarbetade namnet Caesars Palace. Men popularitetsdalen beror knappast bara på tillfälligt dåliga omständigheter, vilket känns orättvist. Nya skivan Strawberry Weed saknar visserligen någon självklar hitlåt som Jerk it Out, men som helhet är den ändå deras klart bästa hittills.

Som ren partymusik är det också svårt att tänka sig bättre än Caesars glada garagerock. Det tydliggör den lilla men entusiastiska publikskaran framför scenen genom att dansa som om de befann sig på en blandning av Ibiza och Augustibuller. När Camilla ur publiken övertalas att leda allsången i Jocke Åhlunds mick blir det mer roligt än bra, men det förstärker festkänslan.

I slutet av sista låten är två tjejer framför scenen så nöjda att de gör en high five med varandra. Jag har dock lite svårt att släppa den sorgliga känslan av att de svenska garagepartybandens storhetstid kan vara över.

Orättvist publikfattigt

På Caesars konsert på Katalin sörjer Andreas Jakobsson att de svenska partygaragebandens storhetstid kan vara över.