Arenarock ur handboken. Något i den stilen konstaterade jag efter urladdningen på Hovet för fem år sedan. Det finns inga större anledningar att ändra på den utfästelsen. Desto fler skäl att rista in det i en stentavla tillsammans med de andra budorden: något i stil med ”Du skall inga andra rockgudar hava jämte Dave Grohl” och ”Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, Dave Grohl, ger dig”. För det är omöjligt att värja sig mot den hängivenhet som Grohl och hans kumpaner tar sig an sitt kall. Och alltid med ett smittande brett leende som när det förstoras på bildskärmarna suger i sig Stadion med hull och hår. Övriga i bandet agerar mest staffage, med undantag för trummisen Taylor Hawkins. Den inte alltför rockstjärneliknande veterangitarristen Pat Smear publikflörtar emellertid ganska skamlöst när han pussar på sin svenskflaggade Hagström.
Men det är alltid bra med eftertänksamhet. Som när kvällen var ung och man mest funderade över varför senaste albumet i vanlig ordning inte håller hela vägen, alltmedan skotska Biffy Clyro fick artiga applåder och förbandskamraterna Band of Horses skapade rätt fin stämning. Bandet har egentligen ett grundsound lika originellt som mönstren på alla rutiga skjortor i publikhavet. Men särskilt tack vare vokalisten Ben Bridwell höjer de sig, som i Is there a ghost där han formar rösten till ett spjut som krossar stadionrekordet med, ehm, hästlängder.
Övriga rekordnoteringar hänvisas till Foo Fighters denna kväll. Som paradgrenen Explosiv final på repertoarklassiker i ett tidigt skede av konserten – bandet kreverar på största allvar redan när de avrundar My hero som fjärde låt. Härligt. Men lika mycket en förvarning. För när de ger snudd på varje låt samma behandling kvällen igenom kroknar även de allra mest troende. Inte en arm vajar i publikluften när de manglar Stacked actors till en platt historia. Ljudet är vid det här laget också lite påfrestande, både vasst och grötigt.
Den stora nytändningen kommer under Times like these då Grohl ensam framför de två första verserna längst ut på scenens tunga. Inte ens den skog av filmande mobiltelefoner som sträcks i luften kan rå på den plötsligt innerliga atmosfär som förtätar arenan.
Sedan kan man ha olika åsikter om de måste köra covers som Mose Allisons Young man blues och Queens Tie your mother down. Men icke när det gäller det plågsamma framförandet av Skin and bones. Något att lägga till på stentavlan.
Som så ofta är alla eventuella snedsteg förlåtna när de säger godkväll med Everlong. Det finns inte många låtar som matchar den som avslutare, som ett rött band knutet runt det konsertminne som man bär med sig hem. Den här gången extra omsorgsfullt inslaget.