Ovilliga stjärnor

I videon till låten Bandy Bandy, där Marie Daulne gör en duett med den amerikanska souldrottningen Erykah Badu, hamnar musiken nästan i skymundan bakom de båda sångerskornas extravaganta utstyrslar. I amerikanen hittade Marie Daulne sin överkvinna, främst genom Badus enorma frisyr.

På Katalin har hon inga seriösa medtävlare och äntrar scenen med guldglänsande solglasögon, sumobrottarambitiös håruppsättning, lång svart klänning, guldbolero och ett bälte vars storlek skulle göra de flesta boxningsvärldsmästare avundsjuka.
I början av 90-talet ville Zap Mamas amerikanska skivbolag förvandla gruppen till ett popband. Det är lätt att förstå hur de tänkte. Om Marie Daulne (som är den självklara huvudrollsinnehavaren i Zap Mama) skippade Tredjevärlden-influenserna och alla ovanligare utsvävningar skulle hon sopa banan med artister som Pink och Rihanna, både vad gäller utstrålning och röstresurser.

Som tur var tackade hon nej, eftersom det är just de inslagen som gör att Zap Mamas sticker ut och blir intressant. Live, många gånger mer än på skiva. Och på Katalin känns det ändå som att en mångmiljonsäljande superstjärna dykt upp från ingenstans och hamnat i ett alldeles för litet sammanhang.
I titelspåret från Zap Mamas senaste album Supermoon sjunger Marie Daulne om hur publiken som en sol får hennes att lysa som en fullmåne. Några låtar in på Uppsalakonserten är båda dessa kriterier uppfyllda. Folk dansar, sjunger med och jublar, som en naturlig konsekvens av den lysande scenshowen. Och jag är övertygad om att Zap Mama med hjälp av en riktigt bra skivproducent skulle kunna knäcka den amerikanska r&b-listan utan att behöva rucka på sin artistiska integritet. Om de nu någon gång skulle vara intresserade av det.

Ovilliga stjärnor

Andreas Jakobsson är övertygad om att Zap Mama skulle kunna knäcka den amerikanska r&b-försäljningslistan om de bara ville.