Pricksäkert och välbalanserat

Jag tillhör dem som har svårt att lyssna på Tomas Andersson Wijs skivor mer än någon gång i månaden utan att få en överdos av allvar och dramatik. Trots att han är en av Sveriges bästa låtskrivare. Han egen kommentar till allvaret i UNT:s intervju med honom inför konserten var att världen inte behöver mer lättviktig underhållning. I samma intervju sade han också att det finns humor i hans texter om man verkligen lyssnar. Det är möjligt, men i så fall sitter det ganska långt inne.
Live är humorn däremot påtaglig och omöjlig att värja sig från. Berättelsen om hur han lovade Mikael Rickfors (vars handslag kändes som en lövbiff) att skriva en hel skiva åt honom är vansinnigt rolig. Roligt är det också när han skämtar om att Rock 'n' rollguden kom till honom som femåring och sade att han skulle bli den allvarligaste av alla allvarliga män med gitarr. "Och jag har gjort ett ganska bra jobb" konstaterar han.

Med humorn som kontrast blir också de pricksäkra samhällsskildringarna ännu mer övertygande. Vare sig han sjunger om Piteå (sprit och Sibylla) eller Stockholms city (NK-klockan som snurrar över nattrafiken) så tror man på vartenda ord.
Ett slag mot alla som anklagar honom för att vara pretentiös blir det också när han förklarar att han glömt låtlistan i logen och låter publiken önska låtar i stället. Det leder bland annat till en version av Hälsingland där man riktigt kan höra Tomas Andersson Wijs ungdomstankar rulla mellan bergstopparna.
Både de roliga mellansnacken och nerven som lyckas få en nästan fulltalig Katalinpublik knäpptyst har funnits när jag sett honom tidigare. Men han har aldrig lyckats balansera så snyggt mellan allvar, humor och mer eller mindre kända låtar. Kanske har han lärt mer av E-Type och Herreys, som han träffat när han medverkat i lättviktiga underhållningsprogram, än han skulle vilja erkänna.

Pricksäkert och välbalanserat

Tomas Andersson Wij har lärt sig en del av E-Type och Herreys, tror Andreas Jakobsson.