Innan kvällens huvudkonsert var det nog många som undrade om det överhuvudtaget är möjligt att spela progressiv rock som duo. Svaret blir ett nja. Visst går det, men på lördagskvällens spelning saknades onekligen en del tyng och komplexitet. Bodin och Marsh spöade dock ändå de flesta band i genren, åtminstone när de ansträngde sig till det yttersta och hoppade över småsömniga covers. Festivalen handlade dock om mer än huvudartisterna.
Innan Tomas Bodin & JJ Marsh konsert hade man kunnat konstatera att festivaler faktiskt kan ha för bra väder. Särskilt i början är det glest mellan publikhuvudena och det blir aldrig välfyllt. De riktiga proggälskarna var förstås där, men de halvintresserade flöt antagligen omkring på luftmadrasser i sina uppblåsbara trädgårdspoolar istället.
Nevärläjf från Mora, som fick hoppa in i sista stund istället för ett sjukdrabbat Generous Men, visade stundtals hur ett The Doors som gått på speed istället för syra kunde ha låtit. Det är den sidan av musiken de borde bygga vidare på istället för att som nu allt för ofta falla tillbaka på invanda genrekonventioner.
Uppsalabandet Polyedrone ligger i grunden längre från mittfåran. En kantig symfonirock som för tankarna till tv-serieintron, fast i ruffig rocktappning och utan JR Ewings nylle i blickfånget. Jonas Sjögrens magnifikt rustika sång ger en fin kontrastverkan.
Till skillnad från de flesta banden inom progressiv rock arbetar Skellefteåborna Moon Safari lika mycket med sång som med resten av musiken. Stämsången på deras Uppsalakonsert gav en extra dimension som får musiken att eka av gammal Motownsoul och anglosaxisk folkmusik. Den gav också atmosfär som får Parksnäckan att vidgas och sväva ut i den atmosfäriska känslan progressiv rock live handlar om. Drömlik ologik som lätt slarvas bort.
Med Moon Safari gör den inte det. Inte med Tomas Bodin & JJ Marsh heller. Inte när de gått via ljudtrassel, en viss nonchalans, Led Zeppelin och elektronisk psykedelia till dit de skulle befinna sig. I handfast modern proggrock som den tidigare The Flower Kings-keybordisten behärskar till fullo. I början behövdes Per Nordins projektioner för stämningen. En bit in i konserten är musiken färgglad nog i sig för att färga den skymmande sommarkvällshimlen.